Fröken vaddå?

Julen har varit god. Skratt, trevlig samvaro, god mat, gåvor och annat som gör livet njutbart.Kan inte ens säga att jag direkt ätit för mycket i år ens.

Dagens ämne är skönhetstävlingar...Detta föranleds av att jag på mycket kort tid läst tre separata tidningsartiklar som berör företeelsen på olika sätt.Den första artikeln handlade om en skönhetstävlig för prostituerade i en mexikansk stad. Kvinnorna paraderade i hemmagjorda kreationer som ibland inkluderade kjolar av kondomer.
Den andra artikeln handlade om en Fröken Denver som ställt upp på alltför utmanande fotografier och fråntagits sin titel.
Den tredje artikeln handlade om skönhetstävlingar för pensionärer.

Jaha. Vad drar man för slutsatser av det här då?Alla vill vara vackra? Alla kan vara vackra? Man kan mäta skönhet? Man kan inte vara vacker och sexig samtidigt? Skönhet kräver moral? Skönhet kräver inte moral?

Jag blir nog inte klok på det hela. Jag kan konstatera att jag motsätter mig skönhetstävlingar för barn. Jag tycket det är i det närmaste vämjeligt att anordna spektakel där barn ska värderas och då dessutom utifrån kriterier som är fasansfullt konstgjorda och nog mest hänger ihop med komplexfyllda mammors ouppfyllda drömmar.

Skönhetstävlignar för prostituerade och pensionärer.

Ja ja. Om det är något vuxna kvinnor vill ägna sig åt så för all del. Men det kan kännas lite sorgerligt att man ska behöva söka bekräftelse utifrån något så subjektivt och föränderligt som yttre skönhet. Samtidigt tycker jag självklart att prostituerade och äldre visst kan vara fina. Vi kan kanske tycka att det verkar sjaskigt och nästan tragikomiskt när nåt luder sjavar fram i lånad klänning och för mycket smink nånstans i den mexikanska slummen. Men å andra sidan, om hon som går där och visar upp sig för publiken, får känna sig fin, sedd och uppskattad där och då, ska sånna som jag ha rätt att döma det? Svaret måste bli nej.

Sen kan man tycka att man ska arbeta för minskad objektifiering av kvinnor och allt det där men var sak har sin tid och sin plats.Däremot tänker jag lättvindigt värdera händelsen med den fråntagna Fröken-titeln i USA.

Jävla hycklare! Kan man inte vara vacker även om man inte är nunna?

Miljöskadad

Nu har jag alltså återbördats till hemstaden efter en sex år lång vistelse i Blekinge.

Det var Karlskronahem som introducerade mig för seriös sopsortering. Hård plast på ett ställe, mjuk plast på ett annat, färgat glas i en låda och ofärgat i en annan. Brännbart avfall i en container men dock inte sånt som är komposterbart för det ska i små bruna påsar som man sen slänger i komposten. Sen finns det deponisopor.

Hustrun stretade emot. De mesta åkte i 'brännbart' till att börja med. Kompostpåsarna läckte och luktade. Påsarna var kletiga och smetiga. Det är kladdigt att vara miljövänlig.

Dock vande vi oss så sakteligt och blev allt bättre. Vi ska dock erkänna att en hel del av det komposterbara hamnade i brännbart men det känns inte så miljöskurkigt.

I mörka stunder intalade jag mig själv att allt är faktiskt brännbart. Det är bara en fråga om temperatur. Så det så!

Nu är vi alltså tillbaka i Stockholm. Vi bor i ett hus byggt 1991. Alltså inte särskilt gammalt men inte sprillans nytt. Och vi har sopnedkast! Ett sopnedkast. Där ska allt utom returpapper slängas. (Det finns ett särskilt rum för returpapper.)

Och nu känner jag mig som en syndare av stora mått. Det vi muttrat och grymtat om så mycket känns plötsligt rätt. Det bär liksom emot när man trycker ner en plastförpackning i slaskhinken.

Om Karlskrona arbetarekommuns ombudsman läser det här kan hon konstatera att hennes hjärntvätt fungerat.

Vi har flyttat!
Kan inte påstå att vi kommit i ordning eller ens i närheten. Vi har bara med oss det som fick plats i bilen. Resten kommer om ett par dagar.
Det är påfrestande att flytta. Att flyttpacka är i det närmaste själsdödande tråkigt. Dessutom måste man möta alla de där sakerna man stoppat undan som bra-att-ha-saker, gamla minnessaker och annat skrot och elände.

Flyttkartongerna tornade upp sig som berg hemma i vardagsrummet.

Så blev det helt plötsligt flyttdagen. Den kom och vi åkte. Stressade så till den milda grad att jag vid bilpackningen blev kommenderad till närmaste fik för att inmundiga te och smörgås medan hustrun stuvade in grodan och tillhörigheterna.
Sen låste hustrun ytterdörren och tittade strängt på mig och sa: "Har vi allt nu?"
Jag tittade på hustrun och konstaterade att vi nog hade allt nu förutom att hon då hade lämnat lägenheten utan skor och var på väg att flytta till Stockholm iklädd färgglada små tåstrumpor.
Kanske var vi lite stressade.

Nu är vi ialla fall här och det känns bra. Vi har landat efter att under viss vånda fattat beslut om att flytta och därefter planerat och förberett i månader.

Godnatt från en vintermörk huvudstad.

Glad först advent!

Så är det första advent igen!

Varje år känns det som julen kommer smygande och sen bara hoppar den på en. I år känns det rörigare än vanligt på grund av flytten.
Hemmet ser ut som en orkan dragit fram. Bråte och skräp på golvet. Lådor i olika stadier av packande och svarta sopsäckar lite varstans.
Frågan är nu om man hinner. Vi måste hinna! Det finns inget alternativ.
Ja ja, Det får lösa sig.
Naturligtvis har jag bokat upp hela dagen och kvällen innan själva avfärden. Måste alltås vara helt klar på tisdagen och sen bara sätta mig, hustrun och grodan i bilen på torsdagen.
Ska försöka blogga men vi får se hur det går.

När verkligheten skrämmer...

Under många många år har fyrverkerier fascinerat folk över hela världen. Jag har själv trängts med tiotusentals andra stockholmare under Vattenfestivalen för att få se tävlingsbidragen i VM i fyrverkeri.
Folk stirrar upp mot skyn och kan inte låta bli att le och ibland utbrista i förundrade "oooh" och "aaaah".
(Vill gärna påpeka att fyrverkerier är ännu en fin östasiatisk uppfinning.)

Hur som helst. Nästan allt går att missbruka.
Så även fyrverkeripjäser.
Som bekant kan man på många håll vandra in i en affär och enkelt köpa sina egna fyrverkeripjäser för hemmabruk. I Sverige är de enda kraven för köp att man har tillräckligt mycket pengar och har fyllt femton år.

Igår beslutade sig en 22-årig soldat i England för att fyra av en fyrverkeriraket.
Runt nyår brukar man höra talas om olyckor med folk som försökt hålla raketerna i sina händer. Det avskräckte inte soldaten som för visso inte använde sina händer som avfyrningsramp. Nejdå.
Istället fick han den briljanta ingivelsen att dra ner byxorna, ställa sig på alla fyra och sticka raketen i stjärten.
Hans nästan lika begåvade vänner tände sedan raketen och backade till behörigt avstånd.
Raketen for aldrig iväg.
Soldaten ligger nu på sjukhus med svåra inre brännskador.

Jag vet att man inte ska skratta när folk gör sig illa men får man gråta? Snälla?


Ps. Talarstolen håller ihop och har nu fått första lagret lack.

Fru ordförande. Kamrater...

Det finns goda ideer. Det finns dåliga ideer. Det finns ideer som inte faller under någon av de två tidigare nämnda kategorier.
En sån idé har min kära kollega och jag valt att förverkliga.
Vi är nu i avslutningsfasen av en ledarutbildning som pågått sedan förra hösten. Liksom många andra utbildningar av den här arten avslutas det hela med projektarbete.
Många andra har valt att producera skriftligt material eller mindre enmansprojekt på arbetsplatser och annat.
Kollegan och jag gör inte det. Vi bygger en talarstol.
Tanken föddes för flera månader sedan och vi har hela tiden känt att vi haft så gott om tid på oss. Nu är det dags att redovisa projekten på lördag. Idag är det söndag och vi har kommit så långt att vi köpt virket...
Å andra sidan känner vi oss oerhört nöjda med att vi åstadkommit detta.
Vi har en färdig ritning och det som återstår nu handlar mest om att sätta ihop bitar.
Hoppas jag.

Kvinnor kan! (...väldigt mycket. Huruvida just de här två kan bygga en talarstol återstår att se. Jag återkommer med vidare rapporter.)

det var en gång en apa....

Imorse visade SVT ett reportage om den lille gorillaungen Enzo. Han har nu blivit sju månader gammal och äter och växer precis som ungar ska göra. Han är alldeles bedårande söt! Stora mörka ögon med nyfiken blick, rund liten mage och långa armar.
Lille Enzo traskar omkring på Kolmården och har inte en tanke på hur viktig han är.
Samtidigt sitter folk runt om i Europa och myser vid tanke på Enzo. Han kommer nämligen att få göra karriär som pappa.
När Enzo blir större ska han bli far till små apbebisar runt om i Europa och hjälpa till att hindra gorillorna från att utrotas från jorden.
Hans klantiga genetiska kusiner människorna har nämligen lyckats ha ihjäl nästan alla Enzos artfränder och dem man inte lyckats skjuta, stycka och äta upp eller sälja, har man förstört levnadsmiljön för. De vackra dimhöljda bergen där hans släktingar bott skövlas skoningslöst.

Därför måste Enzo träffa en massa damer när han blir stor. Förvisso finns det värre öden än Enzos framtidsplaner men lille Enzo skulle nog bli ledsen om han visste hur ovanlig han är.

Men vi är glada för att han finns för han kan vara med och rätta upp det vi ställt till med.
Just det, kära ni. Vi har nu nått den punkt i existensen då en apa får gå in och rädda det som räddas kan efter våra mänskliga fadäser.

Ridå.

Lite steklik

Jag vet att jag har klagat här på den männskliga konstruktionen förrut. Jag måste dock tillstå att densamma samtidigt fascinerar mig.

Jag har ofta förundrats av hur vi kan nära organismen genom att trycka in växter och djur i ett hål i huvudet. Det är ganska fantastiskt.

Anledningen till att jag funderar över organismen igen är att jag är sjuk. Ingenting dödligt eller så. Jag tror bestämt att åkomman brukar betecknas som "förkyldning".
Ont i halsen, hosta, täppt näsa och feber. Nu råkar jag vara en person som påverkas mycket av feber. Redan efter ett par tiondels grader känner jag mig hängig och allmänt sjuk.
Det är fantastiskt att vi är så känsliga för inre temperaturförändringar. Det gör att man häpnar över organismens förmåga att kompensera yttre temperaturförändringar. Vi kan faktiskt vara ute ganska länge i både värme och kyla utan att ta skada. Betänk då att vi dör om den inre kroppstemperaturen går över 42 grader. Fem ynka grader över normaltemperatur.

Det får mig osökt att tänka på en stek i ugnen. De där få graderna som gör skillnaden mellan en saftig rosa stek och en torr brun genomstekt bit kött. Fysik, kemi, biologi och kokkonst på en och samma gång!

Dags för mer halstabletter och te! *host*

Jag tycker det är fint med rynkor

Jag tycker mig ha upptäckt rynkor i mitt ansikte!
Små rynkor vid ögonen. Till skillnad från många andra tycker jag inte att det gör någonting. Snarare tvärt om tycker jag att det ger karaktär åt utseendet. Jag har noterat att de flesta i min ålder har skrattrynkor. Det är ganska fint.
Jag har dessutom fått några grå hårstrån.
Alltså, det är inte så att jag sitter och längtar efter att få se ut som ett gult russin med vitt hår. Jag vill bara ha ett utseende som stämmer lite bättre överens med min ålder. Det är förvisso ett kvalificerat i-landsproblem, men man kan tröttna på att bli tagen för 25 när man är 37.

Samtidigt ser man dagligen reklam för en uppsjö av produkter som ska få oss att se yngre ut. Det finns massor av hårprodukter som trollar bort grå hårstrån, krämer som slätar ut huden, elektriska muskel-nånting-prylar som gör en smalare osv osv.
Besattheten med ungdom är i och för sig ingenting nytt, men jag förstår den ändå inte riktigt. Jag tror faktiskt på att varje ålder har sin charm och tjusning. Man kan vara vacker i alla åldrar.

För tillfället kör de en tv-reklam för någon kräm som de säger får en att se fem år yngre ut. Jag är så frestad att maila dem och fråga om det fungerar på femåringar.

På livsfarligt uppdrag

Jag har tidigare nämnt mina och hustruns svampexkursioner. De har varit jättelyckade med rikliga svampmängder, motion, frisk luft, utomhusmatlagning och allmän njutning.
Frånsett att hela företeelsen får mig att känna mig en aning åldersstigen har vi haft så trevligt att vi nu starkt överväger att bege oss ut i skogen igen i helgen. MEN. Det finns nu en ny faktor att ta med i beräkningen, nämligen den årliga älgjakten...

Jakten på skogens konung är nu i full fart och runt om i markerna traskar glada jägare med ivriga hundar. Den absoluta majoriteten av jägarna är mycket seriösa människor med den största respekt för både djur, natur och vapen. Men sen finns ju de andra.
Föga förvånande känns inte tanken på en älgkula i låret så där hemskt lockande. Inte för att jag tror att någon med flit skulle sikta på mig med älgstudsare. Jag är heller inte direkt älglik men man skulle ju kunna hamna bakom en älg som någon missar. Kanske skulle en plötslig rörelse orsaka prassel som en nervig jägare reagerar förhastat på.

Kalla mig gärna paranoid men efter förra årets älgjakt kunde man räkna ihop en hel del nedlagda älgar samt två ihjälskutna jägare, en skjuten traktor, en skjuten ryggsäck och ett skjutet utedass.

Det är nu dags att fundera på hur gott det egentligen är med svamp.

Vi väcker beundran

Så har då två ministrar avgått. Avancerad skatteplanering, tv-licensskolk och svart arbetskraft blev för mycket för handelsministern och kulturministern.
Jag gråter inte.

Självklart har det hela hårdbevakats av media här i Sverige. Det har också bevakats av utländsk media. I morse gjorde man ett svep på morgonnyheterna. I Förenade Kungadömet konstaterade man att affärerna är småpotatis. Ska ministerskandaler handla om pengar krävs det miljonbelopp i brittiska pund för att folk ska höja på ögonbrynen. Annars ska skandalerna med fördel handla om sex. Vi minns när en brittisk parliamentsledamot hittades strypt av misstag med en apelsin i munnen och ett par käcka nylonstrumpor av dammodell, på benen.

I Finland möts de svenska ministeravgångarna med viss skepsis och indignation över att man kan fråga ministrarna frågor som om de betalt tv-licens eller inte.

Tyskland tycker att ministrarna fått gå för småpotatis.

I Polen väcker ministeravgångarna beundran.
Man beundrar Sverige för att moralen är så hög. Enligt den polska Sverigekorrespondenten räknar man i Polen med att politiker fuskar. Man tycker det är fantastiskt att svenskarna kräver så mycket av sina politiker och man skulle vilja att det var så i Polen också. Det skulle minska politikerföraktet.


För övrigt vill jag varna för spårviddshinder. Undvik dem!

Ingen rädder för vargen här....

När jag hörde att vargfrågan var en av valrörelsens största frågor kunde jag inte låta bli att le. Som boende i ett av landets sydligaste län stöter man inte direkt på vargar i vardagen.
När jag var liten var vargstammen i det närmaste utrotad. Antalen var nere i enstaka djur. Vem minns inte vargen Ylva?

Nu vill bönder norrut ha utökade befogenheter att skjuta varg. Man vill kunna skydda sin boskap bättre och förhindra förlust av fler djur och därmed också pengar.
Det kan man ha förståelse för.

MEN... Det heer eer inte rumba...

Öh, jag menar. Men, vargen är en naturligt levande art i Sverige. Ett av våra få vilt levande rovdjur i större däggdjursklass. En formidable jägare, förvisso. Mytomspunnen och vacker.
Jag kan inte annat än att tycka att skjuta av vargstammen också skulle vara en ett stort fett skott i den berömda foten. I båda fötterna rent av.

Kanske kunde bättre inhängnader vara ett alternativ? Högre stängsel? Fotosensorer? Nattvakter? Vad vet jag. Vi lever i en tidsålder då vi kan flyga till månen, se varandra i mobiltelefonen medan vi pratar och ha ihjäl varandra med kärnvapen. Kanske kan vi klura ut ett sätt att hindra vargar från att äta upp folks får. Eller?

Kultur som vara

Så var vi alltså fått en ny regering. Svenska folket har sagt sitt och nu har vi fått det vi bett om.
Det oroar mig. Framför allt är det den samhällsekonomiska politiken som bekymrar. En tuff politik som gör det jobbigare för dem som redan har det jobbigt samtidigt som det blir lite glassigare för den som redan har det bra.

Ett annat område som riskerar att råka illa ut är kulturen. Det är inte okänt att marknadsliberalerna anser att kulturen ska bära sina kostnader själv som vilken annan bransch som helst. Staten ska inte subventionera och det marknaden vill ha och är beredd att betala för, är det som ska stå till buds.
Vår nya kulturminister verkar tillhöra den marknadsliberala skaran.

Min farhåga är att den svenska kulturen nu sakta men säkert ska strömlinjeformas. Det som säljer ska överleva.
Kulturrikedom ligger i en kombination av djup och bredd. Det experimentella, det smala och udda driver ofta konsten framåt. Stravinsky jagades av scenen vid uruppförandet av "Våroffer", Mozart producerade sin tids moderna beställningsverk, många av våra litteraturklassiker har varit bannlysta och bränts på bokbål.
Även det som saknar stort ekonomiskt väde kan äga stort kulturellt och konstnärligt värde.
Det är möjligt att det finns dålig konst men i mångt och mycket är det vår egen personliga smak som styr vad vi uppskattar.

Vårt gemensamma kulturella kapital riskerar att smalna. I konceptet att kultur ska betala sig själv ligger att den som får tillträde till kulturen är i huvudsak den som har råd att betala för den.
Tar man bort subventionerna kommer det helt enkelt att bli dyrare att få tillträde till konsten/kulturen. Ett konkret exempel är det borgerliga förslaget att statens museer återigen ska beläggas med inträdesavgift.

Konsten som kulturyttring ska vara till för alla. Genom kulturen kan vi växa som människor, uttrycka oss, inspireras, lugnas, njuta och känna gemenskap.
Är vi inte alla värda det?

...ut i skogen tåga alla nu..

Man har not blivit gammal.
Idag gick färden rätt ut i skogendär vi plockade svamp i flera timmar. En ansenlig mängd blek taggsvamp blev skörden. Pasta med svampsps och stekt sidfläsk. Mums!

Svampplockning var någonting jag ägnade mig åt tillsammans med morfar och ibland med pappa när jag var liten. Fina minnen men vem hade kunnat ana att man en dag skulle spendera sina söndagar på det här sättet.
Jag ser det som ett ålderstecken när man snubblar ut i skogen när man skulle kunna sitta hemma lätt bakfull med en uppvärmd pizza och titta på en hyrfilm.

Snart sitter man väl där och virkar dukar.

ohelig allians

I kommunen där jag bor (än så länge) kommer styret den här mandatperioden att se annorlunda ut. De borgerliga partierna har gått ihop med miljöpartiet och bildat ett minoritetsstyre. Till hjälp tar man ett passivt stöd från Sverigedemokraterna.
En av socialdemokraternas främsta företrädare i kommunen beskriver konstellationen på ett mycket elegant sätt. ”En blågrön röra med bruna stödhjul”.
Ett retoriskt konstverk!

I övrigt är det bara sorgligt att ovannämnda röra nu ska föra kommunen framåt. Det är inte av den orsaken jag kommer flytta men det är inte heller någonting som gör det mer attraktivt att bo kvar precis.

Jag har förresten fått en ny hobby! Leta-efter-lägenhet-jag-har-råd-med-och-kan-tänka-mig-att-bo-i heter den. Jag har hittat massor av väldigt trevliga lägenheter jag inte har råd att bo i. Det är bara att streta och leta vidare.
Det här är inte det sista ni hör av det här ämnet.

Fotboll. Jippiyayayay!

Ugh!
Jo, jag vet. Jag har beklagat mig över den så kallade sporten fotboll, förrut. Jag skulle egentligen kunna göra det oftare men för att bespara er gör jag det inte. Nu måste jag dock säga något.
Asså! Ba! Va fan!!!

Fotbollsarena full av män, ölburkar, en boll - vad skulle möjligen kunna gå fel?

300 huliganer i upplopp. 28 personer arresterade.
Tidningen Aftonbladet har beviljats polisbeskydd efter det att ett gäng fotbollsfans upplevt att tidningen skildrat dem på ett ofördelaktigt sätt.
Miljoner skattekronor helt bortslösade på att hålla civilisationens lågvattenmärke från att slå ihjäl varandra och vandalisera andras egendom. Att låta dem hållas hade förmodligen gjort genpoolen en tjänst.

Jo men det är logiskt. Dra in på vård, skola och omsorg och släng för all del ut alla blattar ur landet så vi har råd att satsa på idrotten!

Hmm...

Oj då! Ibland blir saker och ting inte riktigt som man hade tänkt sig. Val och sånt.

tv, aids och annat

Idag hyrde vi filmen Rent. Det är en musikalfilm som handlar om ett gäng vänner i New York. De flesta i kompisgänget lever med HIV. Handlingen utspelar sig 1989-1990.
Då var HIV-diagnosen alltid en dödsdom.
I Stockholm var situationen inte närmelsevis som i New York men vi var inte oberörda. Jag hade en skolkamrat som var bög. Vi gick i gymnasiet tillsammans. Han blev smittad när han var arton eller nitton. Han ville berätta för sin familj men han visste inte riktigt var han skulle börja. En dag satt han och hans mamma hemma och av någon anledning kom nazismen på tal. Hans mamma sa "Säga vad man vill om nazisterna men de visste ialla fall hur man tar hand om bögar."
Då kände Micke att det inte riktigt var läge att berätta för mamma.

Som av en slump när jag sitter här nu och skriver på bloggen visar de Angels in America på tv. Brilliant mini-serie om just HIV i New York. Emma Thompson spelar ängel och Al Pacino mansälskande maktman. Kvalitets-tv.

På svt 2 visar man samtidigt tv-serien Rötter. Alla dessa tusentals unga människor som rövades bort och såldes som handelsvaror i andra delar av världen. Inte västvärldens finaste ögonblick i historien.

Det här blev ett babbelinlägg. Jaja, det blir så ibland.
Imorgon går svenska folket till val. Mycket står på spel. Om ett dygn vet vi vem som kommer att regera Sverige de kommande fyra åren.

Naturen är för långsam

Naturen är skit. Ialla fall för långsam. Jag vet att det inte bara är jag som tycker att evolutionen går på tok för långsamt i jämförelse med människans utveckling.

Varför denna klagosång, kanske man kan fråga sig då.

Jo. Så här är det. Jag är genetiskt kodad att attraheras till mat som är så energirik som möjligt. Fett och kolhydrater. Ödlehjärnan, instinkterna, smaklökarna och allt det där dreglar av förtjusning när jag närmar mig friterad mat, godis, pizza, gräddsås och dylikt. Min primitiva lilla urmänniska innuti tänker "Åh vad gott!!!". Den har så mycket inflytande att hela jag tycker att det är gott. Glass... Chokladpudding... Fondue...

Logiskt nog skriker då också kroppen/min inre urmänniska "Nej! Usch! Fy! Äckligt!" när man läser hälsotipsen om mer fibrer, mindre fett, glykemiskt indexanpassad kost och light produkter.
"Nej!", skriker urmänniskan där inne. "Gå inte på den. Du vet aldrig när du får mat nästa gång. Lagra! Lagra! Lagra! Ät upp allt på talriken! Slicka upp det sista av gräddsåsen!", vrålar den lilla urgulingen som har direktkontakt med instinkterna. "Ta en efterrätt! Och för guds skull, träna inte! Rör dig så lite som möjligt så att du inte gör av med energi i onödan. Du vet aldrig när du blir tvungen att fly för ditt liv."

Och så fortskrider mitt liv. Kampen mot urarvet går vidare.

Visst är det fint med Lucia...

Nu så här i valtider samtalas det om allt möjligt politiskt. Pensioner och fastighetsskatt är naturligtvis heta ämnen. Lika så integrationsfrågor och invandrarfrågor.
Inte sällan har folk riktigt tunna och dåliga förklaringar till varför de inte vill ha invandrare i Sverige. Jag kan misstänka att det i grund och botten ofta finns en rädsla för att man själv ska få det sämre. Jag tror att det är vanligare än en bara en rädsla för det främmande. Om folk var säkra på att alltid skulle ha det välställt och välordnat tror jag att de flesta skulle strunta helt i om andra var kineser, turkar, tyskar eller svenskar.
Förmodligen är några också rädda för att de skulle behöva ändra sig på något sätt. Vanor, traditioner eller sätt.

En kvinna jag pratade med idag slog dock huvudet på spiken när hon berättade om sin släkting som bor i USA. Släktingen bor i ett område dit många svenskar utvandrade och än idag finns det folk där som pratar svenska.
Man ägnar sig åt svenska traditioner som att fira midsommar och Lucia och någon gång om året har man fest med smörgåsbord. När detta berättas här hemma i Svergie tycker de flesta att det låter väldigt trevlig och roligt att man håller i traditionerna.
"Jamen", sa kvinnan jag pratade med "Varför ska vi då inte låta invandrare i Sverige göra precis samma sak? Varför tycker man att det är hemskt och hotande när andra gör precis det vi tycker är så trevligt?"

En god fråga. Grunna på den.

John och Stephen

Låt mig presentera John och Stephen.

Kanske ska man börja med en liten bakgrund till varför jag har dessa två mysko figurer på min soffa.
När jag var barn på 70-talet fanns det ett tv-program som hette Barbapapa. Huvudpersonen hette föga förvånande just Barbapapa. Han var stor och rosa och kunde ändra form. Han hade en fru och sju barn.
Jag älskade det här programmet! Genom mina föräldrars försorg och sparade veckopengar lyckades jag samla ihop en hel frottémjuk barbafamilj. Man fick åka in till Stor och Liten på Regeringsgatan och köpa en barba. En i taget kom de hem till mig.
Av min ursprungliga barbafamilj återstår endast Barbapapa själv, idag. Han är sliten. Enögd och halvt hudflängd.
Genom hustruns extraordinära brilljans har jag återigen en hel barbafamilj hemma men det är en annan historia.

Hur som helst. För ett par månader sedan var jag och besökte min kollega i Växjö. När vi gick genom Växjö hamnade vi i en affär med diverse barnsaker. Och där på en hylla satt John.
Han är den blå. Jag visste redan när jag såg honom att han skulle följa med hem. Sen fick jag känna på honom och det finns inget sätt att beskriva hur skön han är att krama! Det låter löjligt men det är sant.
Kollegan trodde inte att det var så men sen kramade hon honom och funderade genast på att skaffa en egen. Expediten log lite och berättade att hon har två hemma på soffan.
På hemvägen från Växjö satt John säkert bredvid mig på passagerarplatsen med säkerhetsbältet på.
Hustrun blev kär i John efter första kramen.

På väg upp till Stockholm var vi tvungna att åka genom Växjö och hämta Stephen, den svarta barban.
Nu bor de hemma på soffan. Jag tror att de kramar varandra i hemlighet när ingen ser. Inte nödvändigtvis för att de tycker om varandra men de har upptäckt hur fantastiskt sköna de själva är att krama.

Minnets korridor

Nyligen träffade jag en kvinna jag inte sett på ett tag. Under den tiden har hon blivit diagnostiserad med en minnessjukdom.
Sakta men säkert stängs dörrarna i hennes minnes korridor.
Först stängs dörrarna in till de små skrubbarna. De små utrymmena som hyser saker som någon gammal arbetskamrats namn, en avlägsen släktings bostadsort eller kanske portkoden.
Vartefter går fler dörrar igen. Så småningom även de som leder in till minnesbilder som använts ofta och som är viktiga. Dörren som leder in till rummet där minnesbilden av vägen hem från affären finns. Dörren in till rummet där minnesbilden av telefonnumret hem finns.

Till slut stängs dörrarna till rummen där minnena av de älskade bor och de försvinner för alltid.
Och en dag går dörren till minnet av den hon själv är, igen. Och kvar står människan i en lång korridor fylld med låsta dörrar som leder in till minnesbilderna hennes liv.
Det är ett grymt öde.

Att tänka på henne och hennes sjukdom fick mig att fundera på mina egna minnen. Vissa saker man varit med om känns nästan overkliga. Nästan som någonting man drömt eller kanske sett på film. Här är ett från ett av rummen i mitt minnes korridor:

Jag ligger ute på ett båtdäck och tittar upp mot den mörka himmeln. I ögonvrån ser jag en lampa där myggor, knott och nattfjärilar fladdrar med vingarna i tro om att de flyger mot solen.
Vi glider sakta över det lugna vattnet på Karibadammen och luften är fylld av den afrikanska nattens ljud. Insekter, fåglar, grodor och prasslet av större djur. Längst stränderna stryker osynliga anteloper, leoparder, bufflar och elefanter.
Bredvid mig ligger min syster och på min andra sida ligger morfar och sover.
Jag är tolv år.

Pest eller kolera?

Kolera.
Utanför huset.
Historien återupprepar sig. Den lilla ö jag bor på var en gång i tiden kolera-ö. Här satte man smittade i karantän.
Nu är koleran tillbaka. Jomen!

Minns ni sist jag nämnde att jag sett mitt hus i tidningen. Det var när man man sköt en fågel med misstänkt fågelinfluensa, ett par meter från huset.
Sist jag såg mitt jobb på nyheterna var det för att en stackars desperat man förskansat sig i en byggnad med sin son som gisslan. Anledningen var att han inte ville bli utvisad och han hotade att tända eld på sig och sonen, om jag inte missminner mig.
Och tänka sig! Idag var badplatsen runt knuten OCH arbetsplatsen på tvnyheterna! Ty om man badar där jag bor kan man få kolera och bli tvungen att vistas på intensiven eller infektionsavdelningen i huset bredvid det jag jobbar i.

Slutsatsen jag tvingas dra av denna dystra statistik är att när jag ser mitt hem eller min arbetsplats på tv bådar det illa.
Jag föredrar att inte dra slutsatsen ett steg längre och spekulera i om det är en slump eller om det har med mig att göra....

You say you want a revolution...

Jag nördar mig rätt mycket och kollar forum och communities på nätet om allt möjligt. Självklart är jag med i diverse grodnätverk där vi bland annat utbyter skötseltips och åsikter om grodor. Vi laddar upp bilder på våra grodor och beundrar varandras små sötnosar.
Ett annat forum jag är med i handlar mer om nuläget för världen. Ett inte så litet eller begränsat ämne.
Nu senast har vi diskuterat miljöfrågor och vad vi kan göra som enskilda personer.
Jag är en medelgod miljöperson tror jag. Jag återvinner papper, väljer gärna krav och svanmärkta varor i affären, är en ganska lat sopsorterare (allt är faktiskt brännbart, det handlar bara om temperatur) osv. Det kommer jag att fortsätta med och ska också försöka bli ännu bättre.
Det som dock ligger mig närmast om hjärtat, som ni säkert förstått, är kampen mot fattigdomen. Miljöfrågan är som bekant ingenting vi kan lösa själva i Sverige utan det krävs en global insats. Missförstå mig inte nu, det är självklart meningsfullt att göra alla de här små sakerna vi gör men många stora miljöförstörande handlingar begås i fattiga länder. Pengarbrist och okunskap skadar miljön på ett förödande sätt. Vad fattigdom framför allt gör är att begränsa valmöjligheter. Har man inte möjlighet att välja ett miljövänligt alternativ, ja då är saken ju rätt klar.
Här vill jag också gärna slå ett slag för Rättvisemärkt. Genom att köpa Rättvisemärkt (Fairtrade) gynnar vi inte bara miljön utan också människor. För oss handlar det om att vi får bättre produkter och för producenterna handler det om att kunna försörja sig själv och sin familj, att slippa sälja sin kropp eller arbeta under livsfarliga förhållanden.
Med det i åtanke känns det inte så jobbigt att lägga ett par kronor extra när man handlar.

Semester!

Hurra hurra hurra!
Semsetern har börjat!
Tre lata lediga veckor att se fram emot. Började redan på fredagen med en liten firar-middag i gott sällskap. Det blev nattbad och goda samtal fram till fyratiden på morgonen. Vi masade oss i säng vid femtiden och morgonen var så där vacker och blådisig som svenska sommarmornar kan vara. Helt underbart! Det är bara att njuta.

Vår sommarbesökare har också anlänt med en väska full av smarriga matvaror från hustruns hemland. Mums!

Livet blir inte heller svårare av att vi i torsdags var och hämtade vår nya bil. En glädje att köra.

Det kan nog hända att det blir lite glesare mellan inläggen i bloggen nu när sommaren och semestern har inträtt.

Men vad fan!

Extremt kort inlägg idag.
Vet ni hur mycket jag hatar att tappa saker i toaletten?
Jättemycket!!!
Enda trösten var att toaletten var rätt nystädad och helt nyspolad men det är aldrig en höjdare att stoppa handen i dasset.

bildfrustration

Åh se på fan! Det verkar som jag kan ladda upp bilder igen.
Det funkade inte förrut och jag var arg på Blogger. Provade att ladda upp bilder från fyra olika datorer och fick samma dumma felmeddelande att jag ändrat inställningarna på webläsaren.
Sånt gör en gulingfuling frustrerad och irriterad.

Sitter här den varma sommarnatten och känner härliga sommardofter. Vi är nu mitt inne i den period som håller mig levande under den kalla långa vintern. Ljuset. Värmen.
Det gäller att ta till vara på sommaren nu!

Tiden går....

I födelsedagspresent fick jag i år bland annat Live Aid och Live 8 konserterna på dvd.
13 juli 1985 var min mamma bortrest och hemma fanns jag, dåvarande pojkvännen, bästa kompisen och hennes pojkvän. Vi satt framför tvn i ungefär 15 timmar och tittade på en av världens största konsterter i direktsändning.
Nu tjugoen år senare känns mycket av musiken fortfarande förundransvärt fräsch. Många artister ur den gamla skolan som spelade sina instrument och skrev sina egna låtar. Det svänger liksom rätt bra när Phil Collins kompar Eric Clapton.

Vemodet blir stort när man ser Freddie Mercury. Så förbannat begåvad! Extremkaxig i sina jättetighta jeans, nitarmband högt upp överarmen och med välansad läderbögsmustasch struttar han omkring och äger scenen. Rösten. Man ryser. "...mama, just killed a man..."
Drygt sex år senare var han död. Då när aids fortfarande var en sjukdom man inte visste så mycket om. Då medicinerna var dåliga och farliga och de drabbade bar sina hudcancerutslag som skammens märken. Då innan sjukdomen ännu inte drabbat Afrika så hårt. Man kunde stilla svälta ihjäl istället. Och det gjorde man. 1985 var ett fruktansvärt svältår i delar av Afrika. 1991 var svälten tyvärr inte heller utrotad.

Vemodet blir ännu större när man ser dokumentärfilmsnuttarna mellan musikuppträdandena. Barn som är så svältfödda att de ser fem år yngre ut än de är och har så lite kraft att de inte orkar hålla sig själva upprätta. Barn som är täckta av flugor. Barn som inte längre orkat kämpa emot och ligger inlindade i säckväv i väntan på begravning.
Då knyter det sig i magen. Då känner jag att det finns så mycket jag inte förstår. Jag förstår inte hur vi kan ha en global fördelningspolitik som tillåter den här sortens lidande. Jag förstår inte hur man kan vilja skära ner det internationella biståndet. Jag förstår inte vad det är som gör att man kan tycka att det är helt ok att andras barn svälter ihjäl under förhållanden som är så vidriga att man får kväljningar när man blir uppmärksammad på de groteska detaljerna.

Man kan inte förvänta sig att förstå allting här i världen. Så är det. Men jag tänker fortsätta arbeta för att barn ska slippa dö på grund av andra människors girighet eller ännu värre, likgiltighet. Gör mig gärna sällskap i det.

logik kan vara ruggigt

Jag bor som sagt i en mindre stad. Själva stadskärnan ligger på en ö som man går tvärs över på ungefär en kvart. Här finns affärer av alla upptänkliga sorter. Utbudet är ingenting att skämmas för. Dock har jag noterat att det finns vissa sorters affärer och affärsverksamhet som är överrepresenterade.
Till exempel finns det fantastiskt många pizzerior. Gott.
Det finns också väldigt många optiker för en så pass liten stad. Vidare kan man konstatera att i förhållande till folkmängden finns det dessutom många dykaffärer och till sist tycker jag att det finns oproportionerligt många frisörer.

Ok, dags att summera.
Invånarna i staden där jag bor är: Håriga pizzaätande dykare med dålig syn.

Ses sen!

Drömmar om Guam

I ett hav långt långt borta finns en ö som heter Guam. Folk som besöker ön menar att den är vacker och angenäm på många sätt. Däremot vittnar de om att det finns någonting som är konstigt med ön. Man märker det inte först men efter ett tag kan ön te sig märkligt tyst.
Anledningen är att för ett antal år sedan introducerade man en ny invånare på ön, brunsnoken. *dun dun dun*
Brunsnoken älskade Guam! För att vara precis så älskade den trädlevande brunsnoken Guams fåglar. Så mycket att den åt upp dem. Allihop.
Därför är det väldigt tyst på Guam.

Varför skriver jag då om det här? Jo, jag drömde om att jag skrev dagens rubrik. I morse precis innan jag vaknade. Precis innan jag väcktes av ett gäng mycket högljudda måsar utanför fönstret.
Don't get me wrong. Jag bor fantastiskt vackert vid havet. Utsikten är obetalbar. Men med kusten kommer måsarna.
Hustrun sover med öronproppar numera eftersom jag insisterar på att sova med öppet fönster för annars dör jag av värmeslag.
Dumma fåglar!
Självklart somnar man sen om ett par minuter innan väckarklockan ringer. *morr*

När jag väl masat mig ut ur huset för att ta mig iväg till jobbet kom jag fram till bilen och upptäckte till min förskräckelse att en fiskmås skitit över halva bilen!



Två ord.
Guam. Brunsnok.

Ps. Fågelinfluensan kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Fotboll = oren handling

Att spela fotboll är nu i ropet just nu. Eller, inte lika i ropet som innan Sverige åkte på rådäng mot Tyskland i lördags. Men att VM i fotboll pågår just nu är knappast en nyhet för de flesta.
Låt mig stilla reflektera ett ögonblick över detta fenomen. Fotboll.
Tjugo män som jagar en boll och två som står i varsin nätbur. En lukurativ sysselsättning för all del. Zlatan Ibrahimovic fick typ 32 miljoner kronor när han skrev på kontraktet för Juventus. Det är vad ungefär 160 barnskötare tjänar tillsammans på ett år.
Ser ni vågskålen framför er? En kille som sparkar boll i den ena skålen och 160 kvinnor som tar hand om barn under ett år i den andra. Hmm... Man kan bli lite fundersam.
Men å andra sidan är det inte miljontals människor som vill se 160 kvinnor ta hand om barn, på tv.

Låt oss gå vidare i granskningen. Det finns folk som har rykte om sig att vara lätta att få omkull men fotbollsspelarna i VM tar den saken till nya dimensioner. Vilka vurpor! De flyger till höger och vänster och ojar sig och har sig à la "Han var dum mot mig!". Så fort domaren dömt reser de sig sedan mirakulöst upp och springer vidare. Vänta! De var ju skadade för en sekund sedan!

Själv tycker jag att kommentatorerna hör till det mest underhållande vid fotbollsmatcherna. En hel stab till varje match. Dels de som finns på plats. De låter som om de nästan skulle kissa på sig av upphetsning varje gång det svenska laget går till anfall och när det blir mål vrålar de hämningslöst.
Går det mindre bra är det rätt kul att höra experterna i studion i Stockholm när de gör djupa analyser av spelet. Pannorna veckas och man ser allvarlig ut och gör visa uttalanden. Typ: "Här måste vi backa hem snabbare."
Vi ska vad?
Orkar inte ens fortsätta med den tråden.

Dock måste jag säga till idrottens fördel att den hjälper till att hålla ihop nationen. Det låter förbannat pompöst men det är sant. Den förstärker den inbillande samhörigheten. Den förbrödrar och fungerar lite som ett vädret fast ett väder man kan heja på. Precis som man kan kommentera vädret kan man kommentera Ljubergs nickmål till nästan vem som helst och folk instämmer och mmm:ar och nickar. Ialla fall den manliga delen av befolkningen.
Fotbollen fyller en stor samhällelig funktion och det är bra.
Själv kommer jag aldrig förstå själva sportens tjusning men det är ganska egalt i långa loppet.

Men om ni tyckte att dagen rubrik är konstig så ber jag att få hänvisa till Bibeln. I Leviticus kapitel 11 i det Gamla Testamentet står det att man inte får röra döda grisar. Så varje spark är faktiskt ett brott mot guds ord. Kom ihåg det!

Plastboll.

Jag är bödeln

Fiskelyckan har stått oss bi. Idag fick vi upp mer fisk. Ett hyfsat antal abborrar och en liten gädda som återbördades till havet.
Middagen var färsk och god.

Men... Hustrun fiskar gärna men så kommer man till skedet då fisken ska dö. Det är ju inte särskilt snällt att låta den ligga och sakta kvävas till döds. Nej, döden ska komma snabbt och smärtfritt.
Men den biten vill hustrun inte vara med om. Därför får jag kliva in och knäcka nacken på fiskarna hon drar upp.
Sen är det också jag som får rensa fisken och avlägsna huvudena. Hustrun vill inte ha mat som "tittar" på henne.

Nu är jag känd bland hennes vänner som "the killer".
Jag som är en sådan blid liten varelse!

Världens dyraste fisk

Heh. För ett par år sedan fick hustrun och jag för oss att vi skulle ut och fiska. Sagt och gjort, vi åkte med på "gäddsafari" och drog upp varsin pytteliten abborre. Efter det fick vi blodad tand (plural=blodiga tänder?) och travade glatt iväg till en fiskeaffär. Ibland känner jag verkligen på mig hur jag i expediters ögon förvandlas till en gul plånbok med ben.
Ni vet hela köret med "Nja, den där är mest en kul grej. Den här däremot...." och så har man köpt ett dyrt fiberspö.... "Vad hade du tänkt dig för drag? Den här wobblern är väldigt populär..." och så har man köpt tre wobblers, tre spinnare, ett vassdrag och ett par små blänkande abborrdrag.
"...det är ju förargerligt om man tappar den precis när man ska dra upp den..." och vips är man lycklig ägare till en håv.
Nu tänker jag inte förödmjuka mig själv genom att fortsätta beskriva just den här shoppingepisoden men låt mig säga att jag är en relativt välutrustad fritidsfiskare.

Hustrun och jag har sedan dess kastat och kastat och kastat och metat och kastat. Vi har kastat från bryggor, båtar, klippor och stränder men nej. Intet. Nada. Rien.
Tills i förrgår. Då drop hustrun upp en stor fin abborre.
Ikväll drog hon upp en till stor fin abborre och en mindre gädda!
Vi avnjöt egenhändigt fångad fisk med hemmagjord potatissallad med ett glas bättre vin. Mums!!!

Förbannelsen är bruten. Fiskelyckan har funnit oss!
Och det var ju tur att fisken var god. Om man tänker på utgifterna i förhållande till resultatet måste vi ha ätit några av historiens dyrare fiskar till middag.

Oj då!

Stackars bloggen är rejält eftersatt.
Det har varit lite mycket på jobbet och så.

Bengt mår bra i värmen. Han kvackar glatt både nu och då. Inte illa för en 12-årig groda att sitta och flirta med damer han hoppas finns där ute någon stans.
Stackars Bengt. Det har inte funnits en dam av samma sort som han i närheten sedan hans senast träffade sina kvinnliga(?) släktingar.
Tror inte jag någonsin ska nämna det för honom.

(grodan på bilden är inte Bengt men av samma sort)

Världens starkaste byxor

När jag var liten delade vi ibland sommarstuga med min farbror och hans familj. Sönerna, kusinerna, prenumererade på ett antal serietidningar som de hade med sig ut på landet. Där slukades jag upp av Marvels värld. Spindelmannen, Nightcrawler, Flame och de andra blev mina hjältar.
Tjugofem år senare har de blivit film. Inte animerad utan vanlig spelfilm. Igår var jag och hustrun och såg X-men3. En ganska underhållande film. Figurerna ser inte riktigt ut som i de gamla serietidningarna men det går bra ändå. Här finns allt som ska finnas i en actionfilm med hjältar, drama, kärlek och kamp.



Hur som helst, nu kommer vi till ämnet jag ville ta upp. I en dramatisk scen försöker Wolverine närma sig Jean. Hon använder sina superkrafter för att stoppa honom och försöker upplösa honom i små små bitar. En metod som fungerat på åtskilliga andra i filmen. De har minsann upplösts till damliknande partiklar och blåst iväg. Men inte Wolverine för han har ett skelett av den superstarka metallen adamantium.
Wolverine segar sig mot Jean. Hon skickar iväg omgång efter omgågn av superkraft mot honom och han lider. Jackan börjar få revor. Bitar av jackan faller av. Hela jackan trasas sönder och faller av Wolverine. Han får sår. Huden fläks upp här och där.
Som tur är läker Wolverine supernabbt. Det är en av hans superkrafter.
Såren på Wolverine blir fler och fler och inte sällan är de så stora och djupa att admantiumet i hans kropp blottas.

Men se! Någonting som står emot alla superkrafter, eld och skärvor. Wolverines byxor! För hur lätt jackan än trasades sönder och hur stora sår som slits upp på hans kropp förblir byxorna hela!
Jag kan medge att det hade nog varit distraherande och kanske lite bisarrt om Wolverines byxor trasats sönder på samma sätt som jackan och han stretade mot superkrafterna för att komma till Jean - naken.
Men kära ni, ni förstår dilemmat.

Det är ok att se folk lösas upp i partiklar och dö men det är otänkbart att hjälten tappar brallorna.

Som man bäddar får man ligga. Och om man ska mana fram en cinematisk metaforisk bild i den andan ligger jag bekvämt i en king sized amerikansk säng med satinlakan, iförd hel joggingdress och har båda händerna prydligt på täcket.

De e mycke nu

Det är rätt mycket nu på jobbet. Det är därför jag inte bloggar så ofta som jag skulle vilja.
Har det i övrigt rätt bra. Grodmatsinhandling i Karlshamn imorgon.
Tyvärr håller det fina vädret på att försvinna. Molnen har flutit ihop och mörknat samtidigt som temperaturen sjunkit.
Jag minns när jag var liten och regnet stod som spön i backen och hurtfriska vuxna förkunnade med klämkäcka röster: "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!"
Ja just det!
Jag tänkte det då men var för liten och väluppfostrad för att ge svar på tal men nu säger jag det: "Du ljuger, vädret suger!"

Blåsor och blind tro

Kan inte äta. Tungan är full av små hemska blåsor som gör ont.
Enda fördelen är att man äter betydligt mindre. Skulle inte ha något emot att tappa ett antal kilon.

Jo just det. Angående det här med kilon. Det leder mig osökt in på ämnet rökstopp.
Låt mig dröja ett ögonblick vid det här med att sluta röka. Den samlade läkarvetenskapen är rörande ense om att rökstopp är underbart. Genom att sluta röka minskar man risken att drabbas av allsköns elände. Lungcancer, emfycem, KOL, kärlkramp med mera.
Det är jättebra! Kruxet är bara att för någon som inte drabbats av någon av dessa hemskheter handlar det här om ren tro och sannolikhetslära. Dvs, "Om jag slutar röka nu kanske jag slipper lungcancer som jag kanske skulle ha drabbats av."
Med andra ord känner man inte av att man inte drabbas av cancer. Det känns precis som förut.
Något som däremot inte känns som förut är andras kroppsodörer. Som inpyrd rökare levde man i välsignad ovisshet om att han bredvid i hissen nog glömt deodoranten den dagen eller att tanten framför en i Icakön inte borde ha ätit så mycket lök till lunch. (Jag menar naturligtvis att lök ger en ganska speciell andedräkt. Vad tänkte du på?)

Sen var det det där med vikten.... Ett, två, tre, fyra... Ja, ett par kilon var man ju beredd på att öka i vikt. ...fem, sex, sju, åtta... Nä men vad fan! Nu får det väl ändå sluta. Så mycket mer äter jag inte! ...nio, tio, elva, tolv.... Nu slutar jag räkna. Helvets jävla skit vad jag är fet!

Dessutom vet jag att det finns dagar då hustrun i hemlighet bett till gud att jag skulle börja röka igen....

Det har nu gått två och ett halvt år. Jag står fast vid min tro. Fet, arg och rynknäst. Jag tror! Jag tror att detta är bättre än cancern jag kanske skulle ha fått.
Men vaknar jag upp till en DN-förstasida som förkunnar att jorden kommer att gå under om två månader går jag till närmaste tobakshandlare och köper mig ett paket cig. Så det så!

Kurs i mänskliga rättigheter, kamrat!

Mina kära landsmän norr om den 38:e breddgraden lever i en värld de gör sitt bästa för att inte låtsas om.
Nu är ändå ett gäng nordkoreaner i Stockholm för att gå på kurs i ekonomi och mänskliga rättigheter. Allt betalt med skattemedel utpytsade genom SIDA. Två av dem intervjuades på aktuellt.
[robot-liknande röst] -Vi. Vill. Vara. Med. Och. Bygga. Upp. En. Blomstrande. Ekonomi. I. Vårt. Land.
[robot-liknande röst 2] -Vi. Ska. Lära. Oss. Mer. Om. Ekonomi.

På kavajslaget bar ialla fall en av dem en knapp med den härlige ledaren Kim Il-Jong (uttalas Kim Ill-Tjong).
Med en frisyr som skapar förskräckelse och i sig borde vara nog för avsättning, paraderar den drömlike härföraren omkring i fasansfullt illasittande och uselt sydda militäruniformer. Till det bär han tonade glasögon à la tant på 70-talet. Egentligen ser han över huvud taget ganska tantlik ut, frånsett de fula uniformerna då.
Men som om inte detta vore en tillräcklig styggelse så har karln en riktigt riktigt trist politik. En politik han i stora delar ärvt från sin far, den gudomlige ledaren Kim Il-Sung.
Tyvärr är han nog inte så skvatt galen som folk utmålar honom och det är ju faktiskt värre än om alla tomtarna övergivit loftet. Nej, han fortsätter medvetet systemet Chuche och bygger vidare på sexfiliga motorvägar som monument över sin och landets storhet medan folk svälter ihjäl (och absolut inte har råd men bil). När lycka är att fly över till fattiga delar av landsbygden i kommunist-Kina kan man kanske börja få en uppfattning om hur det står till i de norra delarna av Morgonstillhetens Rike.

Så kära landsmän, oesoe oseyo! Välkomna hit. Ta gärna en titt på våra ekonomiska system och mänskliga rättigheter. Själv är jag inte säker på om de nya kunskaperna gör er starkare eller sorgsnare.

Utan existensberättigande....

I måndags tågade de genom staden. Med svarta sjkortor, ljusa byxor och blankpolerade kängor tågade de med höjda fanor. Nazisterna.

Vad säger man till någon som inte tycker att man är värd att existera?

Hur mår jag egentligen?

Gör det inte lite ont om man klämmer här? Känns det inte som en knöl under där? Ska huden verkligen vara den färgen?
Ja... Tänker inte alla så? Måste man inte vara uppmärksam på sin hälsa och förändringar i kroppen?

Jag ville köpa en husets läkarbok. Ni vet, en sån där som beskriver sjukdomar, symptom och sånt och föreslår åtgärd. Allt ifrån 'tvätta med ljummet vatten och mild tvål' till 'uppsök genast akutmottagning'. Men se där tog det tvärstopp.
"Vi ska inte ha någon läkarbok!", sa den elaka hustrun. "Du ska inte ha nån sån! Om vi köper en har du fått prostatacancer innan helgen!"
Nähä. Så det vara bara att avstå. Så om ni någon gång hittar mig svårt sjuk så är det förmodligen för att jag inte kunnat identifiera tidiga symptom på grund av avsaknad av medicinsk litteratur i hemmet.

Hej våren!

Våren är här! Äntligen!
Dagarna är längre, snön är borta, man behöver inte skrapa rutorna på morgonen, blommorna har börjat slå ut!
Och grodorna har lagt sina ägg!
I gölarna på Knösö är det fullt med små grodägg. Och tur är väl det för det finns en massa mygglarver i vattnet också så det gäller att nästa generations grodor mumsar i sig allt de orkar.

Och så ett helt annat ämne. Hagamannen har erkänt en rad övergrepp. Skönt. Även om det inte gör hemskheterna ogjorda är det bra att han har erkänt. Det hjälper nog dem som utsatts och det gör att andra kan känna sig säkrare.
En tanke som slår mig när jag läser om sådana här människor är: Stackars hans föräldrar! Jag tror jag skulle tycka det var värre att mitt barn blev sådan än om mitt barn föll offer för en våldsverkare. Det skulle nog vara svårare att leva med att man fött fram och uppfostrat någon som är kapabel att åsamka andra sådan skada och lidande.

"Jag undrar", sa flundran....

Läste i dagens lokaltidning att en fiskeklubb här i länet har ett utbytesprogram med en klubb i Skottland. Ungdomar reser hit och dit och hoppas på fiskelycka.
Samordnaren i Blekinge heter lämpligt nog Krook i efternamn.

Imorgon är det långfredag. På engelska heter långfredagen Good Friday. Långfredag, är ett mycket mer logiskt namn. När jag var liten kändes dagen väldigt lång. Oftast passade det inte att man lekte med andra den dagen, alla affärer och roliga ställen var stängda och tv visade mest allvarliga program. Med andra ord, en väldigt lång och röd fredag. Och inte minst, dagen måste ha känts rent förjäv-t lång för Jesus! Men Good Friday? Good for whom? Förmodligen inte Jesus ialla fall.

En annan påskfundering. Varför kommer påskharen med ägg? Har haren drabbats av sinnesförvirring och blivit äggtjuv för att sedan i ett delirumaktigt tillstånd, glatt sprida stöldgodset omkring sig?

Nä, nu är det dags att gå och damma av kvasten och förbereda för färd mot Blåkulla.¨
Öööhh... Jag menar, dags att sätta på jackan och åka och handla på Coop.

Sa jag verkligen åka till Blåkulla?...

Den som bor under sängen

Dagens tema är monster. Varför tycker vi så mycket om monster?
Redan som barn förälskade jag mig i kakmonstret. Sedan dess har många monster fascinerat mig.
Därför blev jag särskilt glad när Monsters Inc kom. Hela iden om att monstervärldens energi utvinns av barnskrik, är så underbar!

Jag vill slå ett slag för en hemsida där en snubbe har skapat monster baserade på barns teckningar. Den är jättecool!

Egentligen finns det två sorters monster. Kakmonstret och Ted Bundy spelar liksom inte riktigt i samma liga men båda brukar kallas monster.
Eller så är det så att monster inte alls är missförstådda och egentligen älskvärda varelser.
Hehe, det finns mycket man kan grubbla över här i världen.

Du Jena....

Ibland är världen bra konstig!

När jag var liten gick det ett program på tv som hette Sveriges Magasin. Höjdpunkten i programmet var när två handdockor uppenbarade sig. Den ena var en grön krokodil iklädd kavaj, hatt och glasögon. Den andra var någon slags apliknande figur som hette Drutten. Krokodilen hette Jena.
Vaje episod började med att Drutten ställde en fråga till krokodilen. Frågan började alltid med "Du Jena...."
Varpå krokodilen svarade med barsk röst "Ja, Drutten."

Hur som helst. Härom kvällen var jag ute och strosade i en park i Doneck, Ukraina. Parken var full av metall- och träskulpturer.
Plötsligt, kära ni, stod jag framför Drutten och Jena!!!
Min resekamrat Magnus och jag är helt överens. Det finns statyer av Drutten och Jena i Ukraina!
Helt surrealistiskt!

caught a plane to the Ukraine

Om det händelsevis skulle vara någon som undrar vart jag tagit vägen så denna vecka så är svaret, till Ukraina.
Ett udda resmål kan tyckas med det ska bli rätt spännande. Har aldrig varit där. Har över huvud taget inte rest mycket i östeuropa. Ryssland, Unger, Rumänien, Tjeckien och Slovakien tror jag är de länder jag besökt. Har inte ens åkt med fyllfärjan till Polen! Stockholmarna åker till Finland på konferensresor (läs:fylle/raggresa). Karlskroniterna styr kosan mot Polen istället.
Jag har alltid varit mer intresserad av mer avlägsna platser. Jag vet inte varför. Kanske för jag härstammar från en avlägsen plats. Kanske för att jag är en ytligt jävel som tycker maten och arkitekturen är trist i östeuropa.
Däremot kan man inte låta bli att förundras över den utveckling som skett i östeuropa under de senaste två decennierna.
Jag hoppas att det ska behöva dröja så länge till förrän vi slutar tänka så kategoriskt i öst och väst. Geografiskt korrekt förvisso men i övrigt rätt sunkigt och omodernt. Det går långsamt men det kan vara dags för oss här i Sverige att mentalt korrigera bilden av Europa.

Ur askan i elden!

Kackerlackorna är jätteäckliga! Vet inte om grodan har ätit några eller om de bara gömmer sig där inne.
Igår gjorde jag mardrömsupptäckten att de jävla kackerlackorna dragit med sig löss!!!
Små eländiga äckliga kryp som kravlar omkring inne hos grodan. Söndagen kommer att gå åt till att varmduscha grodans heminredning och skura terrariet samt att bada grodan ordentligt. *suck*
Vad ska han äta?
Kan bli så att jag får köpa mjölmask till slut ändå. Urk urk urk!

Får det vara en kackerlacka?

Glad i hågen vandrade jag in hos min vanliga syrsförsäljare för att handla mat åt Bengt. Till min stora besvikelse berättade expediten att deras syrsgrossist lagt av och att de inte längre säljer syrsor. Nähä.
Jag fick då börja handla syrsor i en annan zoo-butik. Syrsorna var små men dugliga.
I förra veckan gick jag dit för att köpa grodmat och möttes då av beskedet att nu har de också lagt av med syrsor. Strul med uppfödaren.
Istället har de nya fina insekter. Kackerlackor!

Efter viss vånda hanlade jag fem på försök. Är inte säker på om grodan äter dem eller om de gömmer sig där inne.
Stackars grodan.

Genialitet kan se olika ut

Usch, nu har jag negligerat bloggen igen. Inte bra.

Den här gången vill jag ialla fall slå ett slag för två filmer. De är mycket olika men lika sevärda.
Den första är Wallce och Gromit - Varulvskaninen. En alldeles briljant rulle! Det var med skyhöga förväntningar jag skickade in disken i dvd-spelaren. Nick Parks tidigare filmer och duo Wallace och Gromit (eller Grollace och Vomit, som dyslektikern skrev)har ju alla kammat hem Oscarstatyetter. Så även den här filmen.
Storyn är gammal som gatan. Den tafatte uppfinnaren och tillika huvudpersonen uppfinner någonting som går snett och han förvdanlas ofrivilligt till ett monster under vissa betingelser. Den kvinnliga huvudpersonen blir kär i uppfinnaren samtidigt som hon uppvaktas av en skruppellös typ. Det onda står mot det goda som slutligen segrar.
Med det gör ingenting. Storyn är bara en ursäkt för att vi ska få se Wallace och Gromit i aktion. Detaljerna är geniala och det finns oräknerliga anspelningar. Man hittar säkert bara en bråkdel även om man är uppmärksam.
Det är med största finess Park bygger upp sin lervärld. Figurernas ansiktsuttryck är så talande och de olika apparaterna och manickerna är oerhört fantasifulla.
Scenen där ärkerivalen tar miste på sin tupé och en mörk liten kanin och sätter kaninen på huvudet, är en av de roligaste filmscener jag sett. Jag skrattatde hejdlöst och jag fånflinar nu för mig själv när jag tänker på det.
I vanliga fall är jag nästan allergisk mot komedier. De flesta dumma amerikanska komedierna gör mig bara arg men det här är brittisk humor av den högre skolan. Helt fantastiskt!

Den andra filmen jag vill rekommendera är lika sorglig som Varulvskaninen är rolig. Ang Lees film Borkeback Mountain fångar stämningar på ett fängslande sätt.
En sommar uppe i bergen blir Ennis och Jack kära i varandra. Efter sommaren åker de åt varsit håll och gifter sig med varsin flicka och skaffar barn. Men de fortsätter älska varandra. Då och då rycker de sig loss från vardagen och återvänder upp i bergen för under ett par dagar vara tillsammans.
Den sammanbitne Ennis utstrålar så mycket ensamhet och längtan att det nästan gör ont att titta på honom. Det är en särskild sorts tortyr att förakta sig själv för att man är den man är samtidigt som man föraktar sig själv för att man inte vågar vara den man är.
Som vanligt lyckas Ang Lee berätta en historia som är mycket större än det man ser i filmen. Bilderna är också sedvanligt vackra.
I en annan tid på en annan plats had Jack och Ennis köpt en stuga i bergen och bott där med sina tre barn. Men det är egentligen ganska få förunnat att kunna byta plats och tiden, den rår ingen på.

Vad ska man tro om andras tro?

(Här ovan kunde jag ha valt att lägga in en bild av profeten Mohamed men jag bestämde mig för att avstå.)

Idag släpptes en rapport som visar på svenskarnas attityder till judar. Var fjärde svensk vill inte ha en judisk statsminister.
Då måste jag ändå fråga mig, har folk inte något viktigare att tänka på än vem andra tillber?
Är det inte viktigare vilken politik en statsminister för än om han går till en kyrka, synagoga eller moské för att be? Eller om han rent av inte ber alls!
Dessutom, om man säger att man inte vill ha en judisk statsminister borde man rimligen basera sitt uttalande på någonting. Gärna någonting man rent av vet är sant. Låt oss då resonera kring vad man vet om en människa när denne säger sig vara jude.
Jo förutsatt att påståendet är sant vet man att personen i fråga antingen är född av en kvinna som är judinna (judendomen är matrilinjär) eller att man konverterat till judendomen.
Sen då?
Jo ett stort jävla INGENTING.
Vi vet inte om personen ens bryr sig om sin religion. Vi vet inte om han eller hon tycker om paprika eller solsemestrar. Vi vet inte om de är snåla eller om de föredrar blå soffor framför oranga.

Sen kan man ju ägna sig åt gissningslekar. Visst kan man spekulera i om grannen åt spenat igår eller om den judiske statsministern river sönder kavajslaget när en nära släkting dött. Frågan är dock om någondera har någon som helst betydelse för allmänheten.

Pang pang du 'e död!

Igår sköt de en and och en svan precis utanför mitt hus.
Vi får inte föra fåglar till eller från stan.

Sprit, spade och en spork

Vad gör man när man vaknar en söndag och finner att vädret är utmärkt och man inte har någonting planerat för dagen?
Jo, man tar en spade och gräver ner sig!

Hustrun har i år och år velat äga ett Trangia set. I förra veckan köpte hon ett. Beställt över nätet tillsammans med en lättvikts- superabsorberande handduk och en lättviktsspade.
Ni vet hur barn ser ut på julafton (juldagen) i amerikanska familjefilmer. Så såg min fru ut när hon öppnade sitt Trangia paket.

Så idag tog vi vårt Trangiakök och vår lättviktsspade och åkte iväg till en ö här i närheten. Vi vandrade genom snön upp på en bergsknalle och grävde en stor grop att sitta i.
Till slut hade vi en snösoffa, kokta kroppkakor med stekt fläsk och en utsikt som är svårslagen. Dessutom var vädret helt perfekt.

Jag har ofta varit skeptisk mot friluftsliv men jag börjar så sakteliga att ändra mig. Jag kan till och med tänka mig att prova tältet vi köpte i somras men inte förrän landet har tinat upp ordentligt!

Just nu är klockan 02:54 och jag sitter och kollar på Oscarsgalan. Yay! Oscarsgalan! Gick och la mig vid 19-tiden och klev upp vid 01:00 igen. Ska infinna mig på jobbet klockan 08:00.
Man är kanske inte helt frisk...

Håll tigrarna inne och sopsortera!

Jaha, det verkar som man borde återkomma till ämnet fågelinfluensan.
Nu är den alltså här. H5N1.
Ett antal döda fåglar har påträffats och en del har visat sig bära på det fruktade viruset.
Det var inte med den största lyckan jag läste den feta rubriken på lokaltidningens förstasida idag. Döda fåglar hittade på den lilla holmen som jag bor på.
Tur att man inte är fågel!!!

Jag är faktiskt lite bekymrad för våra sällsynta rovfåglar. Jag tycker de är fantastiskt vackra och häftiga. Det vore hemskt om beståndet krymper på grund av fågelinfluensan.
Det finns också anledning att fundera på hur man bistå fågelnäringen. Man hade nog grubblat en del om man var ankuppfödare nu.

Själva tillhör vi också dessvärre en av de arter som kan få H5N1. Vi människor är i sällskap med fåglar (såklart), illrar, grisar, katter, leoparder och tigrar. Den som äger ett husdjur av någon av dessa arter bör kanske fundera på hur ni låter dem umgås med vilda fåglar.
(Ja, alltså, nu räknas inte andra människor som husdjur även om någon kanske skulle känna sig frestad att kategorisera sin make/maka/avkomma under den benämningen.)
Så vitt jag vet har ingen rapporterat H5N1 hos grodor! (Frogs rule!)

Tidningarna fylls nu av artiklar om fågelinfluensan. Råd och tips till oroliga föräldrar, fågelätare, kattägare och andra. Bland annat fick man i Aftonbladet det fina tipset att döda fåglar ska sopsorteras som brännbart avfall och ska alltså inte slängas i de bruna kompostavfallspåsarna. Man kunde kanske ha gissat att fåglar var biologiskt nedbrytbara och därmed komposterbara.
Jag kan se mig själv där i köket framför alla mina hinkar med olika sorters avfall: potatisskal… zucchiniändar… papper…. papper… död gräsand… pastaförpackning….
Mmmjust det.

Jag står fast vid mitt gamla råd: klappa inte döda fåglar!

plågsamt...

Satt och slötittade på kulturnyheterna när en ung recenset satt och ondgjorde sig över den nya filmen om Truman Capote. Nu tänker jag ongöra mig över överpretantiösa recensenter.
Han på tv menade att det görs så många filmer baserade på biografier nu för tiden och de är alla så plågsamt förutsägbara.
Nähä! Förutsägbara som i att man kan förutsäga vad som ska hända? Kan det bero på att det faktiskt också har hänt?
Vill man bli överraskad ska man nog gå och kika på något nyskrivet och påhittat. Visserligen vore det ju oförutsägbart om man gick och tittade på en film om Truman Capote och den slutade med att han flyttade till Åre och blev skidlärare. Å andra sidan får man nog problem som filmskapare då.
Men det är klart att vår recensent var tvungen att såga filmen eftersom så många redan konstaterat att den är ett mästerverk. Det i sig framtvingar en negativ recension om man förstår sig på konst för om verket appellerar till den breda massan måste det helt enkelt vara för simpelt för att vara sann konst. Eller nåt sånt...

Var det någon här som kände att det var plågsamt förutsägbart att båten sjönk på slutet i Titanic?

Har jag blivit sjuk?

Jag erkänner! Jag har funderat på att börja idrotta. Därav dagens rubrik. Det ligger inte riktigt i min natur, om man säger så. Förvisso gör jag ibland tappra försök att motionera men de är av rena hälso- och viktskäl.

Som bekant pågår de olympiska spelen i Turin just nu och det finns egentligen bara tre sporter representerade som jag skulle kunna tänka mig att utöva. Den första är skidåkning. Föga chockerande. Jag har åkt skidor sedan jag var liten och kan nog utan överdrift beskriva migsjälv som en "medelgod åkare".
Den andra sporten är rodel. Det är den ultimata pulk-upplevelsen. Har bara provat vid ett tillfälle men jag tjöt av skratt när jag flög ner för isbanan på en ranglig liten kälke som jag egentligen inte hade någon som helst kontroll över. Halkade till och med av i en kurva en gång men kunde inte sluta skratta ändå, när jag fortsatte ner för banan på ändan. Inte så värst värdigt men ack så roligt!
Däremot tycker jag inte tvåmansrodel ser så lockande ut.... I såfall så tjing för att vara den främre åkaren! Vill inte vara den som ligger underst och inte ser något medan man rasar ner för en isbana i hastigheter man får böter för på E4:an.

Men... Den sport som jag tycker ser lite kul ut och som jag inte provat är curling! Man kan ju tyckat att jag som hatar att idrotta och hatar att städa rimligtvis inte borde vara intresserad av att sporta med en kvast i händerna. Men det ser kul ut! Att glatta omkring där och bokstavligen sopa motståndet av banan.
Jag vill prova! Ska försöka övertala nåogn eller några i närheten avv haka på.
Rapport följer om jag lyckas.

Än slank hon hit.... ...och än slank hon dit...

Badsäsongen är här!

Ialla fall för mig. Nu när vinden piskar och snön yr är det skönt att komma hem och krypa ner i ett rykande varmt bad. Att ligga där omgärdad av härligt varmt vatten är som att lägga bomull runt själen.
Jag badar riktigt varmt. Sädär varmt att jag blir rödflammig på huden och känner mig lite snurrig och lätt illamående efter ett tag.
Hustrun brukar titta in i badrummet ibland för att se efter om jag lever och kolla att jag inte fått värmeslag.
När huden skryklat sig och det börjar flimra för ögonen är det dags att gå upp.
Sen följer en stund av avkylning och sen är man redo att ta sig an världen.

I nästa liv ska jag bli en groda.

Ni hao!

Det är kul med språk!
Engentligen borde man lära sig fler. Jag tror jag ska anmäla mig till en nybörjarkurs i spanska till hösten.
Igår bringades jag och hustrun till magkrampsframkallande skratt av någon okänd persons språkbruk. Det är inte meningen att göra sig lusting över andra men ibland blir det rätt... ja, just lustigt. Nu ska varken jag eller hustrun vara allt för kaxiga eftersom vi ibland jobbar som översättare själva och vet att det kan vara nog så knepigt ibland. Jag är dock tveksam till om vi hade fått betalt för en översättning som den vi läste igår.

Jag har tidigare berättat om shoppingturerna till den blå kinesbussen. I lördags köpte jag ging-seng godis från Taiwan.
På baksidan finns en ingredienslista, lite allmän produktinformation och en kvalitetsförsäkran. All text är skriven på mandarin med kinesiska tecken, samt på engelska. Det är just engelskan som är något av ett problem för våra vänner på Liuh Der Foods Enterprise Co. Ltd.
Låt mig citera:

"If only find any defects, please don't hesitate to deliver the flaw product back to our Sales Department, together with Your purchasing bate, place and hop for our improving references."

Underbart! Vid reklamation ska man leverera inköpsstället och hoppa efter deras förbättrande referenser. Det är precis vad jag också tycker!
Sista meningen i kvalitetsförsäkran lyder:

"And humbly welcome Your instructions."

Hehe. Hasta la vista baby!