John och Stephen

Låt mig presentera John och Stephen.

Kanske ska man börja med en liten bakgrund till varför jag har dessa två mysko figurer på min soffa.
När jag var barn på 70-talet fanns det ett tv-program som hette Barbapapa. Huvudpersonen hette föga förvånande just Barbapapa. Han var stor och rosa och kunde ändra form. Han hade en fru och sju barn.
Jag älskade det här programmet! Genom mina föräldrars försorg och sparade veckopengar lyckades jag samla ihop en hel frottémjuk barbafamilj. Man fick åka in till Stor och Liten på Regeringsgatan och köpa en barba. En i taget kom de hem till mig.
Av min ursprungliga barbafamilj återstår endast Barbapapa själv, idag. Han är sliten. Enögd och halvt hudflängd.
Genom hustruns extraordinära brilljans har jag återigen en hel barbafamilj hemma men det är en annan historia.

Hur som helst. För ett par månader sedan var jag och besökte min kollega i Växjö. När vi gick genom Växjö hamnade vi i en affär med diverse barnsaker. Och där på en hylla satt John.
Han är den blå. Jag visste redan när jag såg honom att han skulle följa med hem. Sen fick jag känna på honom och det finns inget sätt att beskriva hur skön han är att krama! Det låter löjligt men det är sant.
Kollegan trodde inte att det var så men sen kramade hon honom och funderade genast på att skaffa en egen. Expediten log lite och berättade att hon har två hemma på soffan.
På hemvägen från Växjö satt John säkert bredvid mig på passagerarplatsen med säkerhetsbältet på.
Hustrun blev kär i John efter första kramen.

På väg upp till Stockholm var vi tvungna att åka genom Växjö och hämta Stephen, den svarta barban.
Nu bor de hemma på soffan. Jag tror att de kramar varandra i hemlighet när ingen ser. Inte nödvändigtvis för att de tycker om varandra men de har upptäckt hur fantastiskt sköna de själva är att krama.