Naturen är för långsam

Naturen är skit. Ialla fall för långsam. Jag vet att det inte bara är jag som tycker att evolutionen går på tok för långsamt i jämförelse med människans utveckling.

Varför denna klagosång, kanske man kan fråga sig då.

Jo. Så här är det. Jag är genetiskt kodad att attraheras till mat som är så energirik som möjligt. Fett och kolhydrater. Ödlehjärnan, instinkterna, smaklökarna och allt det där dreglar av förtjusning när jag närmar mig friterad mat, godis, pizza, gräddsås och dylikt. Min primitiva lilla urmänniska innuti tänker "Åh vad gott!!!". Den har så mycket inflytande att hela jag tycker att det är gott. Glass... Chokladpudding... Fondue...

Logiskt nog skriker då också kroppen/min inre urmänniska "Nej! Usch! Fy! Äckligt!" när man läser hälsotipsen om mer fibrer, mindre fett, glykemiskt indexanpassad kost och light produkter.
"Nej!", skriker urmänniskan där inne. "Gå inte på den. Du vet aldrig när du får mat nästa gång. Lagra! Lagra! Lagra! Ät upp allt på talriken! Slicka upp det sista av gräddsåsen!", vrålar den lilla urgulingen som har direktkontakt med instinkterna. "Ta en efterrätt! Och för guds skull, träna inte! Rör dig så lite som möjligt så att du inte gör av med energi i onödan. Du vet aldrig när du blir tvungen att fly för ditt liv."

Och så fortskrider mitt liv. Kampen mot urarvet går vidare.