Inte så uppiggande

För tillfället är jag arbetslös. Med anledning av detta har jag anmält mig till Arbetsförmedlingen. Det är ett krav för att man ska kunna uppbära ersättning från a-kassan. Man måste deklarera att man står till arbetsmarknadens förfogande.

Först måste man anmäla sig. I det ingår att man fyller i cv-blanketter i arbetsförmedlingens databas och pratar kort med någon som skriver in sig.
Sen ska man komma tillbaka och styrka de meriter man åberopar. Kan inte påstå att jag har närmelsevis alla papper kvar. Sedan jag slutade gymnasiet 1988 har jag flyttat åtta gånger. Det är några papper som har förkommit på vägen, om vi säger så.

Sen ska man gå på basinformation i grupp. Det är obligatoriskt att gå till mötet. Annars skrivs man ut från arbetsförmedligen och får ingen a-kassa.
Mötet tog cirka en timme. Under den timmen ägnades största delen av tiden till att berätta vad vi som arbetssökande måste göra för att få fortsätta vara inskrivna hos arbetsförmedlingen och därmed kunna uppbära a-kassa. En liten del av tiden ägnades åt vad arbetsförmedlingen kan göra för oss. Ungefär lika länge ägnades åt vad arbetsförmedlingen inte längre kan göra för oss efter regeringsskiftet och ytterligare ungefär lika lång tid gick åt till att ropa upp oss som var där och ge oss en tid var för att komma in och göra en personlig handlingsplan. Handlingsplansmötet verkade dock mest handla om att komma överens om hur ofta man ska redovisa vilka jobb man sökt.

Nu kommer jag säkert att låta otacksam och gnällig men jag kan inte säga att informationsmötet fick en att känna sig särskilt informerad eller stärkt. Tvärtom kändes det som flera ton måsten bara haglade över en.
Självklart ska systemen inte utnyttjas. Och, jo, jag kan förstå att det måste finnas regler och kontrollmekanismer men det kändes mest som att man var en misstänkliggjord och ganska misslyckad människa som som måste kontrolleras och som förmodligen inte var helt kapabel att förstå särskilt mycket.

Samtidigt finns det en ganska livaktig diskussion om att det fuskas så mycket och vi måste bli hårdare. Kontrollerna måste bli hårdare. Det måste bli större skillnad mellan att arbeta och att inte arbeta.
Så här tror jag. Det finns en skärningspunkt där kofficienten som är kontroll och krav skär kofficienten som är stöd och hjälp. När kontrollen och kraven känns större och tyngre än stödet och hjälpen får man den arbetssökande att krympa och känna sig mindre och sämre än vederbörande gjorde från början. Då tror jag att man fått försämrade förutsättningar för att framgångsrikt söka arbete.
Genom ökade kontroller och krav kan man eventuellt få fatt i de som fuskar. Hur stor ska ration fuskare - icke fuskare tillåtas vara? Hur många är det värt att trycka till för att hindra en person att fuska?
Låt mig säga att jag inte tycker att man ska fuska. Jag ogillar starkt att folk underminerar våra trygghetssystem genom fusk och att man på falska grunder tillgodogör sig medel som byggts upp i god tro.
Dock tror jag inte att vi någonsin blir av med alla fuskare. Jag menar också att man måste se till helheten och fråga sig vad fuskjakten ska få kosta.
Det mest stickande är försämringen av a-kassan och sjukersättningen. Det är möjligt att det motiverar en och annan att anstränga sig hårdare för att komma ut i arbete men att kollektivt straffa alla som ofrivilligt står utanför arbetsmarknaden är förkastligt.

Jag återkommer till ämnet när jag varit på möte om min personliga handlingsplan om några dagar.

God bless America

Först och främst vill jag uttrycka entusiasm över Hillary Clintons beslut att kandidera till persidentposten i USA.
Jag tillhör skaran so tycker det vore jätteroligt om hon blev president. Min enda lilla invändning skulle möjligtvis kunna vara hennes ålder. Hon kommer att vara drygt 61 år gammal vid valet 2008 och om hon sitter de tillåtna åtta åren skulle hon vara 69 vid andra mandatperiodens slut. Inte för att det på något sätt skulle vara anmärkningsvärt gammalt för världsledare men det är ett av världens tuffaste jobb det gäller och man ska orka med det.

Hur som helst. Jag har förstått att Hillary i många läger är en oerhört kontroversiell kandidat. Många känner sig hotade av en stark kvinna som för en politik som utmanar många av de traditionella ordningarna. Hon har ett rättvisetänkande, hon har ett jämnställdhetstänkande, hon bryr sig om hur USA uppfattas även utanför landets gränser och många ser sina privilegier hotade. Många hatar henne innerligt. Dessutom får man lägga till att hon får bära sin makes otrohet som en kvarnsten runt halsen. Tankeskuttet från henne som person till Monica Lewinksi via Bill, är inte jättelångt.

Osökt kommer man då in på Bill Clinton. Charmknutten som förhållandevis ung tog sig in i Vita Huset och vände USAs ekonomi från rena deppämnet till en framgång. Tillväxten var mycket god, han införde sociala reformer som framför allt kom de lägre och mellersta samhällsskiten till gagn och han förbättrade kraftigt USAs relationer med stora delar av omvärlden. Sen kom då som sagt Monica Lewinksi och det är otrohetsaffären många kommer att minnas Bill Clinton för. Inte den så framgångsrika politik han förde under åtta år i Vita Huset. Det är sorgligt.

Vid ett par tillfällen har jag hört Bill Clinton intervjuas efter att han avgått som president. Han pratar ledigt och med den insattes självklarhet om nästan vad som helst. Allt ifrån jordbrukssituationen i Ohio till globala klimatförändringar och oroshärdar i mellanöstern.
Efter det känns det rätt hopplöst när man ser George W Bush kämpa för att få ur sig fyra ord i taget på ett sammanhängande sätt.
Bush som för övrigt raskt raserat mycket att det Clinton-regeringen byggt upp. Bush som fostrar amerikanerna i andan att det är korkat att dela med sig för att hjälpa andra för de har minsann också en chans till den Amerikanska drömmen om att resa sig ur misär och bli nåt!
Och sen kriget i Irak då.
För priset av två missiler kan man betala lön, sociala avgifter och förmåner för en lärare i USA under ett år. Till exempel.

Sen kan man bara som kuriosa se att BNP per capita i USA ligger på 42.000 US dollar. I Sverige är motsvarande siffra 29.800 och i Sierra Leone 900.
Ändå lever ungefär 2 miljoner amerikaner under fattigdomsgränsen. Det är många familjer som bor i husvagnar i husvagnsparker. Alla har inte vatten och avlopp. De fattiga kvarteren i vissa av storstäderna är inte tjusigare än fattiga kvarter i länder som är oerhört mycket fattigare än USA. Länder som USA tycker att de borde hjälpa.
Bush har inget intresse av att ge alla amerikaner tillgång till riktig hälso- och sjukvård. Han för medvetet en politik som bygger på att hundratusentals amerikaner arbetar heltid till löner som det inte går att försörja sig på.
Underskikten i det amerikanska samhället vaktar sina positioner som hökar och ingen är villig att ge någon en cent för att det ska bli bättre för alla för det finns ingen tillit till systemet. Bättre att bevaka det man har.

Men det finns hopp. Ett av dem heter Hillary Clinton.

Snart ingen enhetstaxa

Visserligen är jag nyligen återinflyttad till Stockholm men jag har noterat att SLs mycket populära enhetstaxa ska tas bort. Jag minns när jag läste om att den skulle införas, under den förra majoritetens styre. Jag kommer ihåg att jag verkligen blev glad och tänkte at 'Det här är en jättebra grej! Vilket lyft! Och det gynnar framför allt de som har det lite sämre ställt och miljön."
Sen minns jag när jag satt och läste moderata förslag inför valrörelsen. Man ville sänka väldigt många skatter men en skatt man ville höja var den på kollektivtrafik. Personligen tycker jag det smakar ganska illa när man vill finansiera sänkningar av förmögenhetsskatten genom att göra det dyrare för vanligt folk att åka till och från jobbet.
Ja ja, nu gjorde de det rejält mycket dyrare att åka kollektivt i Stockholm ialla fall. Från 40kr för tur/retur till jobbet mot 160kr för samma resa efter den 29:e januari. En skillnad på 120 kronor på en resa in till stan fram och tillbaka. En skillnad på 240 kronor för ett hushåll på två personer. Det är smällmycket biligare att ta bilen. Om man nu har bil.
Man kan med tunnelbana åka mellan Norsborg och stan fram och tillbaka åtta gånger eller för samma pris åka med flyg mellan Stockholm och Malaga fram och tillbaka en gång. Jag vet ju vilket jag tycker låter roligast!

Jo. Visst. Man kan köpa månadskort för 620 kronor och åka hur mycket man vill. Det är bra men det hade varit betydligt mycket bättre om folk hade möjlighet att göra det eller åka för enhetstaxan 20 kronor.
En parantes, mina tidigaste minnen av SLs månadskort var att det kallades för femti-kortet för det kostade femtio kronor att köpa. Sen blev femti-kortet sjutti-kort.
Nu är det ingen som talar om sexhundratjugo-kortet.

Kampen mot människans natur går vidare!

När man flyttar gäller det snabbt som ögat packa upp för annars börjar kampen mot människans natur. Igen. (Jo jag har beklagat mig över människans natur förr här på bloggen.)
Vaddå? Vad är det den här gången då, undrar ni kanske nu.
Jo, kampen mot en av de egenskaper som gjort människan så framgångsrik som art. Förmågan att anpassa sig efter rådande förhållanden.
För det är skrämmande hur snabbt man slutar se saker i sin omgivning.
I mitt fall handlar det om tjugo lådor som står i vardagsrummet. Jo, visst kan man tycka att det verkar skrymmande att ha ett lådberg i vardagsrummet. Som sagt, det var det de första dagarna. Förfärligt rent av!
Men nu ser jag dem knappt. Jo det är klart att jag vet att de är där och visst ska de packas upp.

Då kommer vi till den andra delen av dagens inlägg. Nämligen den delen där jag förbannar min egen dumhet.
På flyttfirmans inrådan packade vi våra kläder i stora svarta plastsäckar. Såna där avfallspåsar som vi alla har sett.
Vi packade också påsar med kläder vi bestämt oss för att skänka bort.
Ja ni ser säkert vart det här är på väg.

Allra sist packade vi en påse med kläder som använder ofta. Vardagskläder. Favoritkläder.
Mmmm... just det. När jag idag packat upp den sista påsen med kläder kunde jag kallt konstatera att den sista säcken inte finns i lägenheten. Den enda slutsats jag kan dra är att vi glatt lämpade av den säcken också i klädinsamlingen vid Amiralens köpcentrum i Karlskrona.
Urk.

Efter denna upptäckt var vi tvugna att pigga upp oss själva med en liten tur till Ikea. Jag tror att det är omöjligt att göra Ikeabesök på mindre än tre timmar.
Vi som förbannat att vi hade så mycket saker när vi flyttade upp, har nu skaffat oss ännu mer.

Gott Nytt År!

Jaha, då har vi alltså gått in i ett nytt år. 2007.

Det påbjuder liksom att man ska blicka tillbaka lite och summera året som gått.

Nåväl, ett par korta rader då.

Vi överlevde fågelinfluensan trots att den bokstavligen fanns invid knuten.

Vi överlevde också koleran invid knuten. Vi överlevde även fotbollsVM, även om det ibland fanns viss tvivel.

Sommaren kom och gick och fiskeförbannelsen bröts. Många goda abborrar hamnade i min stekpanna!

Ny bil! Jättehärlig att köra.

Sen kom valrörelsen. Om vi tvivlade på att vi skulle överleva fotbollsVM var tviveln större och ännu mer befogad nu. Vilket slit!

Vi kom inte iväg till Spanien under hösten tyvärr men det blev dags att verkställa förberedelserna för flytten. Att köpa lägenhet på distans är lite jobbigt för nerverna. Som tur är har jag en mor som är mycket snäll och dessutom mycket kunnig när det gäller fastighetsbranchen, så det ordnade sig på ett utmärkt sätt. Annars är det nog lite oortodoxt att se lägenheten för första gången en halvtimme innan man skriver på kontraktet.

Vi började packa ihop hemmet tidigt. Vi hade jättegod tid på oss. Så god tid att vi hela tiden tänkte att vi hade så gott om tid att vi inte behövde jäkta. Så tänkte vi ända fram till att vi inte hade gott om tid längre och tilltagande panikkänskor infann sig.

Samtidigt byggde kollegan och jag en talarstol till Folkets Hus.

Vi flyttade. Det blev jul. Vi firade glatt och lustigt och här är vi alltså nu på den första dagen på det nya året.

Jag är från och med idag officiellt arbetslös men det känns inte så tungt faktiskt. Värre är då de återstående ouppackade lådorna i vardagsrummet. De där man hade så god tid på sig att packa.