2007-01-23

God bless America



Först och främst vill jag uttrycka entusiasm över Hillary Clintons beslut att kandidera till persidentposten i USA.
Jag tillhör skaran so tycker det vore jätteroligt om hon blev president. Min enda lilla invändning skulle möjligtvis kunna vara hennes ålder. Hon kommer att vara drygt 61 år gammal vid valet 2008 och om hon sitter de tillåtna åtta åren skulle hon vara 69 vid andra mandatperiodens slut. Inte för att det på något sätt skulle vara anmärkningsvärt gammalt för världsledare men det är ett av världens tuffaste jobb det gäller och man ska orka med det.

Hur som helst. Jag har förstått att Hillary i många läger är en oerhört kontroversiell kandidat. Många känner sig hotade av en stark kvinna som för en politik som utmanar många av de traditionella ordningarna. Hon har ett rättvisetänkande, hon har ett jämnställdhetstänkande, hon bryr sig om hur USA uppfattas även utanför landets gränser och många ser sina privilegier hotade. Många hatar henne innerligt. Dessutom får man lägga till att hon får bära sin makes otrohet som en kvarnsten runt halsen. Tankeskuttet från henne som person till Monica Lewinksi via Bill, är inte jättelångt.

Osökt kommer man då in på Bill Clinton. Charmknutten som förhållandevis ung tog sig in i Vita Huset och vände USAs ekonomi från rena deppämnet till en framgång. Tillväxten var mycket god, han införde sociala reformer som framför allt kom de lägre och mellersta samhällsskiten till gagn och han förbättrade kraftigt USAs relationer med stora delar av omvärlden. Sen kom då som sagt Monica Lewinksi och det är otrohetsaffären många kommer att minnas Bill Clinton för. Inte den så framgångsrika politik han förde under åtta år i Vita Huset. Det är sorgligt.

Vid ett par tillfällen har jag hört Bill Clinton intervjuas efter att han avgått som president. Han pratar ledigt och med den insattes självklarhet om nästan vad som helst. Allt ifrån jordbrukssituationen i Ohio till globala klimatförändringar och oroshärdar i mellanöstern.
Efter det känns det rätt hopplöst när man ser George W Bush kämpa för att få ur sig fyra ord i taget på ett sammanhängande sätt.
Bush som för övrigt raskt raserat mycket att det Clinton-regeringen byggt upp. Bush som fostrar amerikanerna i andan att det är korkat att dela med sig för att hjälpa andra för de har minsann också en chans till den Amerikanska drömmen om att resa sig ur misär och bli nåt!
Och sen kriget i Irak då.
För priset av två missiler kan man betala lön, sociala avgifter och förmåner för en lärare i USA under ett år. Till exempel.

Sen kan man bara som kuriosa se att BNP per capita i USA ligger på 42.000 US dollar. I Sverige är motsvarande siffra 29.800 och i Sierra Leone 900.
Ändå lever ungefär 2 miljoner amerikaner under fattigdomsgränsen. Det är många familjer som bor i husvagnar i husvagnsparker. Alla har inte vatten och avlopp. De fattiga kvarteren i vissa av storstäderna är inte tjusigare än fattiga kvarter i länder som är oerhört mycket fattigare än USA. Länder som USA tycker att de borde hjälpa.
Bush har inget intresse av att ge alla amerikaner tillgång till riktig hälso- och sjukvård. Han för medvetet en politik som bygger på att hundratusentals amerikaner arbetar heltid till löner som det inte går att försörja sig på.
Underskikten i det amerikanska samhället vaktar sina positioner som hökar och ingen är villig att ge någon en cent för att det ska bli bättre för alla för det finns ingen tillit till systemet. Bättre att bevaka det man har.

Men det finns hopp. Ett av dem heter Hillary Clinton.

2 kommentarer:

Anonym sa...

isxtm

Anonym sa...

69 år är ingen ålder Vår förra kung Gustav den VI Adolf var 73 år när han tillträdde sitt ämbete. Kungar har det bra. De kan aldrig bli arbetslösa och endast döden kan skilja dem från jobbet. Annars är det nog ganska tråkigt att aldrig få vara ifred och ständigt sitta på långa tråkiga middagar. Detta kan förstås även gälla presidenter oavsett kön.