Usch, nu har jag negligerat bloggen igen. Inte bra.
Den här gången vill jag ialla fall slå ett slag för två filmer. De är mycket olika men lika sevärda.
Den första är Wallce och Gromit - Varulvskaninen. En alldeles briljant rulle! Det var med skyhöga förväntningar jag skickade in disken i dvd-spelaren. Nick Parks tidigare filmer och duo Wallace och Gromit (eller Grollace och Vomit, som dyslektikern skrev)har ju alla kammat hem Oscarstatyetter. Så även den här filmen.
Storyn är gammal som gatan. Den tafatte uppfinnaren och tillika huvudpersonen uppfinner någonting som går snett och han förvdanlas ofrivilligt till ett monster under vissa betingelser. Den kvinnliga huvudpersonen blir kär i uppfinnaren samtidigt som hon uppvaktas av en skruppellös typ. Det onda står mot det goda som slutligen segrar.
Med det gör ingenting. Storyn är bara en ursäkt för att vi ska få se Wallace och Gromit i aktion. Detaljerna är geniala och det finns oräknerliga anspelningar. Man hittar säkert bara en bråkdel även om man är uppmärksam.
Det är med största finess Park bygger upp sin lervärld. Figurernas ansiktsuttryck är så talande och de olika apparaterna och manickerna är oerhört fantasifulla.
Scenen där ärkerivalen tar miste på sin tupé och en mörk liten kanin och sätter kaninen på huvudet, är en av de roligaste filmscener jag sett. Jag skrattatde hejdlöst och jag fånflinar nu för mig själv när jag tänker på det.
I vanliga fall är jag nästan allergisk mot komedier. De flesta dumma amerikanska komedierna gör mig bara arg men det här är brittisk humor av den högre skolan. Helt fantastiskt!
Den andra filmen jag vill rekommendera är lika sorglig som Varulvskaninen är rolig. Ang Lees film Borkeback Mountain fångar stämningar på ett fängslande sätt.
En sommar uppe i bergen blir Ennis och Jack kära i varandra. Efter sommaren åker de åt varsit håll och gifter sig med varsin flicka och skaffar barn. Men de fortsätter älska varandra. Då och då rycker de sig loss från vardagen och återvänder upp i bergen för under ett par dagar vara tillsammans.
Den sammanbitne Ennis utstrålar så mycket ensamhet och längtan att det nästan gör ont att titta på honom. Det är en särskild sorts tortyr att förakta sig själv för att man är den man är samtidigt som man föraktar sig själv för att man inte vågar vara den man är.
Som vanligt lyckas Ang Lee berätta en historia som är mycket större än det man ser i filmen. Bilderna är också sedvanligt vackra.
I en annan tid på en annan plats had Jack och Ennis köpt en stuga i bergen och bott där med sina tre barn. Men det är egentligen ganska få förunnat att kunna byta plats och tiden, den rår ingen på.
