2017-03-29

Att flytta ihop eller flytta isär - inte helt enkelt

Helt nyligen bjöds mina morföräldrar in att delta i en forskningsstudie om hur medboendrätten fungerar på särskilda boenden. Mina morföräldrar bor på ett särskilt boende som drivs av ett av de stora privata vårdföretagen i Sverige. En av anledningarna till att just de tillfrågades är att de är det enda paret på boendet där den ena flyttat med som medboende.

 Jag minns när man diskuterade förslaget om medboende. Självklart skulle man få bo tillsammans även på ålderns höst. Man ska inte behöva tvingas bo isär bara för att en person har ett stort vårdbehov. Det låter toppen. Humant och generöst till och med. Men det är inte så enkelt som det låter. Det råder idag ett stort tryck på särskilda boenden. De flesta kommuner har färre platser än vad som efterfrågas och det är särskilt stor efterfrågan på platser för personer med demenssjukdormar. Kort sagt måste man vara rätt illa däran för att få plats på ett särskilt boende. Det räcker inte med att vara lite skröplig och inte riktigt klara av vardagen på egen hand. Det måste föreligga ett ganska stort vårdbehov. Det är mot den bakgrunden man måste beakta situationen för medboende personer som flyttar in på boendena. Helt plötsligt befinner du dig på ett hem där i princip alla andra har allvarliga funktionsnedsättningar. Det kan till och med vara så att du är den enda som inte är dement. Hur påverkar det dig?

 Förmodligen är du inte en kärnfrisk 50-åring som fortfarande är mitt uppe i ett hektiskt arbetsliv utan lite äldre och kanske har du också vårdbehov. Inte så stora att de berättigar dig till en egen plats på särskilt boende men nog så stort att du inte har möjlighet att på egen hand komma och gå som du vill och delta i aktiviteter utanför boendet utan assistans. Du är du mer eller mindre fången på boendet tillsammans med en massa sjuklingar. Kanske är din partner drabbad av demens och försvinner länger och längre bort från sitt forna jag och de andra på boendet är så pass dementa att de inte går att ha en normal social samvaro tillsammans med dem. Har man tänkt på det när man erbjuder medboendeplatser, undrar jag. Det är inte helt enkelt att lösa. Man behöver inte fundera särskilt länge för att förstå att lösningarna kostar pengar i en sektor som redan har större behov är resurser och där de mest behövande helt riktigt prioriteras mest. Men till slut måste man fråga sig om det verkligen är en god idé att erbjuda medboendeplatser. I den bästa av världar är inte alla på boendena jätteskröpliga och det finns möjlighet till social och intellektuell stimulans även för ganska friska och icke dementa personer samtidigt som du får fortsätta bo tillsammans med din livspartner och då är svaret såklart ja. I sämsta fall måste du välja mellan att bo utan din partner eller bo på ett ställe där du är den enda som kan knyta dina skor och skriva hela din adress själv. Jag är glad att jag inte behöver göra det valet just nu i alla fall.

2014-12-16

Jag är mardrömmen

Ja. Jag är här igen och skriver. Kan inte låta bli. Jag är djupt störd och bekymmrad av Sverigedemokraternas framgångar, agerande och framför allt, deras ideologi. Därav detta inlägg. DNs intervju med Björn Söder härom dagen gör det hela så tydligt.

Inför valet 2010 skrev Henrik Schyffert i en artikel i Aftonbladet att han är Sverigedemokraternas dörmman. En vanlig svensk man. Om han är drömmen så måste jag nog beskriva mig själv som mardrömmen. Homosexuell, icke-kristen invandrarkvinna av utomeuropeisk härkomst. Det kan nog inte bli så mycket värre! Jo, det är klart, jag skulle kunna vara muslim men det är jag inte. Jag bekänner mig inte till någon religion. Alltså, väldigt olik en vanlig svensk man.

Å andra sidan har jag mycket gemensamt med en vanlig svensk man. Är det verkligen det som skiljer oss åt det som räknas? Hårfärg. Vinkel på ögonen. Födelseort. Förhållandet till ris.

Men låt oss lyfta blicken. Egentligen handlar det inte om hurvida vi är olika eller lika. Det handlar inte om hur länge ens folkslag funnits på denna geografiska plats eller vem som ser mest ut som man gjorde här för 10 000 år sedan eller om man vill fira jul. Det handlar om att vi ska kunna vara som vi vill. Att vi ska kunna samexistera med våra likeheter och olikheter. Ytterst är det Svea Rikes lag som reglerar vad som är acceptablet eller inte. En lag inför vilken vi alla ska stå lika. Det är en demokratisk grundprincip. Att rucka på den öppnar dörren till ett helvete där vi alla sitter i en pappbåt på ett lavahav.

2011-07-31

Dagarna rusar iväg!


Hoppsan!
Nu blev det ett glapp i resebloggen.

För torsdagen bestämde vi oss för att göra saker på varsitt håll. Det fanns så mycket vi ville se men det överensstämde inte alltid med den andras önskemål så det blev en solodag.

Dee åkte iväg till Brooklyn på egna äventyr. Själv började jag med en promenad upp för femte avenyn via en massa affärer. Det var fruktansvärt varmt. Så pass att det snurrade i huvudet ett par gånger.

Vårt hotell ligger på 47:e gatan mellan aveny 7 och 8. När jag tagit mig upp till 72:a gatan kände jag att det var dags att kliva på en buss. Sagt och gjort, bussen tog mig snabbt upp till 83:e gatan där jag klev av och knatade raskt iväg till Metropolitan Museum of Art, även kallat The Met.

Jag besökte museet 1994 och såg några av de permanenta utställningarna. Den här gången kikade jag lite på dem igen men mitt huvudmål var utställningen om modeskaparen Alexander McQueen. Han var årsbarn med mig, engelsman och arbetade som huvuddesigner hos Givenchy men gick senare över till att skapa under eget märke.
Tragiskt nog led han av svåra depressioner och förra året hängde han sig.

Jag fick köa i cirka en och en halv timme för att komma in i McQeen utställningen, men det var det värt! De hade ställt ut hans fantastiska kreationer och förstärkt dem med fantastisk ljussättning, dekorer och vacker effektfull musik. Svansjön, God Save the Queen, Händel, med mera. Kläderna var som konstverk. Fantastiskt vackert.
Dock ingenting man skulle slänga på sig på morgonen för att hasa iväg till Brandskyddsföreningen.

McQueen sa själv: "Jag vill ge kraft åt kvinnor. Jag vill att folk ska vara rädda för de kvinnor jag klär."

Efter utställningen bestämde jag mig för att promenera tillbaka till hotellet. Det gick jättebra tills jag vid 63:e gatan bestämde mig för att snedda lite över Central Park... I mitt nästa liv ska jag banne mig be att få ett lokalsinne! Jag vandrade och vandrade i den lummiga parken. Och vandrade. Till slut kändes det inte helt rätt. Jag bestämde mig för att ta mig ut på gatan för att orientera mig. När jag väl kom ut och såg närmaste gatuskylt stod det 78 St på den! Japp! Jag började alltså på 86:e gick till 63:e och kom ut på 78:e. Det var bara att vandra på i hettan.

Väl på hotellet igen blev det en kall dusch och en tupplur innan middagen.

Fredag:
Vi tog en lugn start och gick ut och åt brunch på förmiddagen. Lite shopping igen på Macy's och sedan bar det av till Korea-town. Vi kikade i affärer och klämde i oss ett par små fyllda degknyten och strosade. Det precis som att vara i Seoul. Värmen och den höga luftfuktigheten gjorde visserligen sitt till men ljuden och dofterna var desamma som i Korea. Vi bestämde oss för att på koreanskt vis gå och skråla i ett hyrt rum. I Japan kallas det kareoki, i Korea norebang. Vi hade jättekul!

Sedan vandrade vi vidare och jag hittade en koreansk tatuerare, någonting som jag hade hoppats på men inte trott att jag skulle hitta. Hur som helst blev jag glad och fick min planerade tatuering gjord.

Sedan gick vi och åt en fantastisk middag. Återigen, verkligen känsla av att vara i Korea.

Idag lördag är vår sista heldag. Återigen bestämde vi oss för solodag. Jag ville traska omkring lite på södra Manhattan och Deirdre kände sig inte klar med Brooklyn.

Jag tog tunnelbanan ner till Chamber Street och promenerade sedan ner till Ground Zero, platsen där World Trade Center en gång tornade upp sig. Idag är den en stor byggplats. Man har i år börjat bygga de hus som ska stå där istället. Trots att det var över trettio grader och gassande solsken gick det kalla kårar längst ryggraden när jag tänkte på de bilder som kablades ut från just den här platsen, den där septemberdagen för tio år sedan. De brinnande husen, all rök och människor som kastade sig ut och landade ungefär där jag stod idag. Fasansfullt!

Efter denna upplyftande upplevelse knatade jag norröver igen. Nu styrde jag kosan mot Washington Square Park uppe vid 5:e gatan. Det är en jättemysig park i trevliga kvarter. Parken är full av musik. Först stötte jag på en jazzorkester med fyra jätteduktiga musiker. Satt en stund och lyssnade på dem. I fontänen badade barn i alla åldrar. Hade god lust att hoppa i själv. Det var fruktansvärt varmt!

En bit bort satt en kille och spelade på en flygel! Han var jätteduktig. Det fanns fler musiker som spelade runt om i parken. Jag gillade Washington Sq. Park skarpt. Knatade sedan vidare upp till 14:e gatan och tog tunnelbanan tillbaka till Time Square.

Nu ska vi ut och njuta av vår sista kväll här i New York. Imorgon lämnar vi staden vid tre-tiden. 18:40 och flyger till London.

2011-07-28

Central Park

En stor del av dagen tillbringades i Central Park. Denna fantastiska oas mitt i den sjudande staden. Det är otroligt att de lyckats behålla en så stor parkyta.

Vi vandrade upp till parken och knallade in från ett hörn. Överallt erbjöds vi hyra cyklar, rickshaw och åka hästdragen kärra. Vi avböjde till förmån för de egna apostlahästarna. Det finns otroligt många gångvägar inne i parken. Det är grönt, lummigt och vackert. Det var dock ganska varmt idag. Även om temperaturen var betydligt högre när vi anlände till New York kändes dagens trettio grader efter en stunds promenad i det gassande solskenet. Vi satte oss helt enkelt på en stor gräsmatta och läste en stund. Folk spelade fotboll, solade, hade picnic, övade på teater och kopplade av.

När vi återhämtat oss vandrade vi vidare tills vi kom till en sjö. Längst strandkanterna matatde folk sköldpaddor som simmade omkring! Några sköldpaddor var rätt stora. Ungefär som en vanlig gräsklippare eller så.

Vi hyrde en roddbåt och begav oss ut på vattnet. Det fanns hur många sköldpaddor som helst! De simmade omrking och stack upp sina huvuden då och då. Hoppas att de inte blev överkörda för det var också hur många roddbåtar som helst.

Det var mysigt att ro omrking och kika lite. När vi tröttnat på att ro knallade vi vidare. Till slut var vi rätt trötta och begav oss tillbaka till hotellet för en liten tupplur.

På kvällen åkte vi ner till Greenwich Village igen och åt på trevlig italiensk restaurang. Väldigt god mat! Sen gick vi och tog en öl innan vi åkte tillbaka till Time Square där vi satt och tittade på folkgyttret en stund. Klockan var halv ett men det var lika mycket folk på torget som på Sergels Torg en vanlig lördageftermiddag. Det är så sant som det är sagt, den här staden sover aldrig.

2011-07-27

Shop 'til you drop!

Har tyvärr inte lyckats ladda upp några bilder än.

Det varma vädret verkar vara på väg tillbaka. Igår var det relativt svalt och regnade hela eftermiddagen men idag sken solen större delen av dagen och temperaturen klättrade raskt upp mot trettio. Det ska tydligt bli varmare och varmare under veckan och helgen ska bli riktigt solig och varm.

Den här dagen har varit fylld med shopping! Under förmiddagen tog vi oss till hamnmyndigheten och den stora bussterminalen på 42:a gatan och 8:e avenyn. Därifrån åkte vi med pendlarbuss till New Jersey och ett jätteshoppingcenter som heter Jersey Gardens. Det är en enorm galleria där många av de stora märkena har butiker. Även H&M finns men det kändes lite onödigt att åka till USA för att handla H&M-kläder så det hoppade vi över.

Däremot har vi shoppat loss hos Calvin Klein, Donna Karen New York, Armani Exchange och flera andra. Vi var tvugna att göra lunchpaus och ett par vätskestopp men strax före nio stapplade vi ut för att ta bussen tillbaka till Manhattan. Det var fler än vi som hade tänkt ta sista bussen till stan... Efter en timmes köande kunde vi dock lättade luta oss tillbaka på bussen och pusta ut under den halvtimmeslånga färden tillbaka till ön som en gång såldes för pärlor och brännvin. Jag undrar just hur många ton pärlor och hur många kubikmeter brännvin man skulle behöva få fram för att köpa Manhattan idag.


Efter en bit klassist amerikansk peperonipizza på vägen från bussterminalen kom vi tillbaka till hotellet vid elva-tiden. En heldag får man nog säga.

Nu är det dags att utpumpad lägga sig och sova. Imorgon ska vi utforska Central Park. Återkommer om hur det gick.

2011-07-26

New York

Vilken magnifik stad detta är! Husen är precis så höga som man tänkt sig, eller kanske lite högre, gatorna är så fulla av liv som man ser på tv. Sirenerna låter som på film och staden sover faktiskt aldrig.

Vi kom fram sent på kvällen, efter midnatt. Ändå var det packat med folk ute på Time Square. Folk flanerade, var på väg hem, eller till nya uteställen. Vårt hotell är ganska enkelt. Det finns hur många rum som helst, de är ganska små och enkelt inredda. Just i vårt rum finns en jordglob på ett golvställ av trä. Fiffigt om man vill se var man är eller var man kommer ifrån. En något udda detalj i ett rum som inte har golvyta i överflöd.

När vi kom fram mitt i natten var det runt 30 grader varmt. Det var inte med någon större förtjusning vi upptäckte att luftkonditioneringen inte fungerade. På grund av värmen har New York överbelastat elnätet hårt den senaste veckan och problem med el och luftkonditionering verkar vanligt. Å andra sidan kunde vi glädja oss åt svala duschar. Väldigt svala... Sådär svala som de bara blir om det inte finns något varmvatten. Som sagt, problem med elen. Men nu efter två väldigt varma nätter har vi både varmvatten och luftkonditionering.

Tacksamt nog har värmen avtagit och vi har nu behagliga 25 grader.

Gårdagen gick till största delen åt till att besöka Museum of Modern Art, museet för modern konst. Det är beläget i Rockerfeller Building och är enormt. I fantastiska lokaler kan man beskåda verk av de flesta av den moderna kostens storheter. Van Gogh, Picasso, Miro, Dali, med flera med flera. Det tar timmar att gå igenom de sex våningsplanen. Till slut är man så trött och urblåst i huvudet att det känns väldigt bra att sätta sig en stund i museets fik. Vi vandrade också runt en hel del igår. Bland annat flanerade vi på fashionable femte avenyn och kikade på vackra affärer.

Vi åt en trevlig middag nere i Greenwich Village tillsammans med vänner från Dublin. Efter maten anslöt ytterligare två vänner från Göteborg. Väldigt trevligt. Vi satt ute och tog en öl i den ljumma sommarnatten. Visserligen kändes det lite jobbigt att äta middag när kroppen trodde att klockan var tre på morgonen.

Idag, måndag har vi mest gått omkring och kikat i affärer, irrat omrking och letat efter en specialbutik som lagar jeans och vandrat omkring på varuhuset Macy's. Det är sommar-rea i hela stan så man får passa på.

Ikväll blir det återigen middag tillsammans med Anne och Angela. De åker vidare till Las Vegas imorgon.

Det går verkligen ingen nöd på oss!

2011-05-17

21

Regression. Ibland slungas man tillbaka i tiden. Saker blir som de en gång var. Det är en märklig företeelse. Ännu underligare är det när man själv blir som man en gång var. Fast det kanske inte är sant. Kanske tror man bara att det är så för tiden som går tickar obönhörligt vidare.

Och så veckans skivtips!
Adele "21". Lyssna och njut!