När verkligheten skrämmer...

Under många många år har fyrverkerier fascinerat folk över hela världen. Jag har själv trängts med tiotusentals andra stockholmare under Vattenfestivalen för att få se tävlingsbidragen i VM i fyrverkeri.
Folk stirrar upp mot skyn och kan inte låta bli att le och ibland utbrista i förundrade "oooh" och "aaaah".
(Vill gärna påpeka att fyrverkerier är ännu en fin östasiatisk uppfinning.)

Hur som helst. Nästan allt går att missbruka.
Så även fyrverkeripjäser.
Som bekant kan man på många håll vandra in i en affär och enkelt köpa sina egna fyrverkeripjäser för hemmabruk. I Sverige är de enda kraven för köp att man har tillräckligt mycket pengar och har fyllt femton år.

Igår beslutade sig en 22-årig soldat i England för att fyra av en fyrverkeriraket.
Runt nyår brukar man höra talas om olyckor med folk som försökt hålla raketerna i sina händer. Det avskräckte inte soldaten som för visso inte använde sina händer som avfyrningsramp. Nejdå.
Istället fick han den briljanta ingivelsen att dra ner byxorna, ställa sig på alla fyra och sticka raketen i stjärten.
Hans nästan lika begåvade vänner tände sedan raketen och backade till behörigt avstånd.
Raketen for aldrig iväg.
Soldaten ligger nu på sjukhus med svåra inre brännskador.

Jag vet att man inte ska skratta när folk gör sig illa men får man gråta? Snälla?


Ps. Talarstolen håller ihop och har nu fått första lagret lack.

Fru ordförande. Kamrater...

Det finns goda ideer. Det finns dåliga ideer. Det finns ideer som inte faller under någon av de två tidigare nämnda kategorier.
En sån idé har min kära kollega och jag valt att förverkliga.
Vi är nu i avslutningsfasen av en ledarutbildning som pågått sedan förra hösten. Liksom många andra utbildningar av den här arten avslutas det hela med projektarbete.
Många andra har valt att producera skriftligt material eller mindre enmansprojekt på arbetsplatser och annat.
Kollegan och jag gör inte det. Vi bygger en talarstol.
Tanken föddes för flera månader sedan och vi har hela tiden känt att vi haft så gott om tid på oss. Nu är det dags att redovisa projekten på lördag. Idag är det söndag och vi har kommit så långt att vi köpt virket...
Å andra sidan känner vi oss oerhört nöjda med att vi åstadkommit detta.
Vi har en färdig ritning och det som återstår nu handlar mest om att sätta ihop bitar.
Hoppas jag.

Kvinnor kan! (...väldigt mycket. Huruvida just de här två kan bygga en talarstol återstår att se. Jag återkommer med vidare rapporter.)

det var en gång en apa....

Imorse visade SVT ett reportage om den lille gorillaungen Enzo. Han har nu blivit sju månader gammal och äter och växer precis som ungar ska göra. Han är alldeles bedårande söt! Stora mörka ögon med nyfiken blick, rund liten mage och långa armar.
Lille Enzo traskar omkring på Kolmården och har inte en tanke på hur viktig han är.
Samtidigt sitter folk runt om i Europa och myser vid tanke på Enzo. Han kommer nämligen att få göra karriär som pappa.
När Enzo blir större ska han bli far till små apbebisar runt om i Europa och hjälpa till att hindra gorillorna från att utrotas från jorden.
Hans klantiga genetiska kusiner människorna har nämligen lyckats ha ihjäl nästan alla Enzos artfränder och dem man inte lyckats skjuta, stycka och äta upp eller sälja, har man förstört levnadsmiljön för. De vackra dimhöljda bergen där hans släktingar bott skövlas skoningslöst.

Därför måste Enzo träffa en massa damer när han blir stor. Förvisso finns det värre öden än Enzos framtidsplaner men lille Enzo skulle nog bli ledsen om han visste hur ovanlig han är.

Men vi är glada för att han finns för han kan vara med och rätta upp det vi ställt till med.
Just det, kära ni. Vi har nu nått den punkt i existensen då en apa får gå in och rädda det som räddas kan efter våra mänskliga fadäser.

Ridå.