Jag sitter hemma och lyssnar på musik i lurar. Ut strömmar Bronski Beats "Smalltown boy". Låten om den homosexuella pojken som packat allt han äger i en resväska och står på järnvägsperrongen och väntar på ett tåg som ska föra honom bort från hans lilla hemstad. Han som inte kan förklara för mamma och pappa varför han flyttar men han har lovat sig själv att småstadens invånare aldrig mer ska få honom att gråta. "run away, turn away, run away, turn away, run away...."
Idag har jag och 50 000 andra tågat genom stan. Glada, stolta, tjoandes har vi paraderat genom stadens huvudstråk, glatt påhejade av tiotusentals åskådare. Myndigheter, organisationer, kändisar och företag trängs i paraden för att visa upp att de har en värdegrund som inte exkluderar personer på grund av könsidentitet eller sexuell läggning. Alla stora tidningar och tv-kanaler var där. För mig är det enkelt och självklart att delta. Det är en fest och det finns ingen jag tycker det skulle vara jobbigt att se i publiken för att de såg mig. Så har det inte alltid varit. För tjugo år sedan hette pride-veckan Frigörelseveckan och vi var ungefär 2 000 personer i tåget. Många av oss ville helst att ingen vi kände fick reda på att vi gick med i tåget.
För tusentals människor i Sverige är situationen fortfarande mycket likare den för Bronski Beats pojke än hur jag lever mitt liv. Och för många människor på andra håll i världen är hbt-aktivism förenat med livsfara.
Att få leva sitt liv i stolthet och värdighet borde vara alla förunnat men det är det inte. Därför ska jag ut och paradera på gatan nästa år också.
