Inte så uppiggande

För tillfället är jag arbetslös. Med anledning av detta har jag anmält mig till Arbetsförmedlingen. Det är ett krav för att man ska kunna uppbära ersättning från a-kassan. Man måste deklarera att man står till arbetsmarknadens förfogande.

Först måste man anmäla sig. I det ingår att man fyller i cv-blanketter i arbetsförmedlingens databas och pratar kort med någon som skriver in sig.
Sen ska man komma tillbaka och styrka de meriter man åberopar. Kan inte påstå att jag har närmelsevis alla papper kvar. Sedan jag slutade gymnasiet 1988 har jag flyttat åtta gånger. Det är några papper som har förkommit på vägen, om vi säger så.

Sen ska man gå på basinformation i grupp. Det är obligatoriskt att gå till mötet. Annars skrivs man ut från arbetsförmedligen och får ingen a-kassa.
Mötet tog cirka en timme. Under den timmen ägnades största delen av tiden till att berätta vad vi som arbetssökande måste göra för att få fortsätta vara inskrivna hos arbetsförmedlingen och därmed kunna uppbära a-kassa. En liten del av tiden ägnades åt vad arbetsförmedlingen kan göra för oss. Ungefär lika länge ägnades åt vad arbetsförmedlingen inte längre kan göra för oss efter regeringsskiftet och ytterligare ungefär lika lång tid gick åt till att ropa upp oss som var där och ge oss en tid var för att komma in och göra en personlig handlingsplan. Handlingsplansmötet verkade dock mest handla om att komma överens om hur ofta man ska redovisa vilka jobb man sökt.

Nu kommer jag säkert att låta otacksam och gnällig men jag kan inte säga att informationsmötet fick en att känna sig särskilt informerad eller stärkt. Tvärtom kändes det som flera ton måsten bara haglade över en.
Självklart ska systemen inte utnyttjas. Och, jo, jag kan förstå att det måste finnas regler och kontrollmekanismer men det kändes mest som att man var en misstänkliggjord och ganska misslyckad människa som som måste kontrolleras och som förmodligen inte var helt kapabel att förstå särskilt mycket.

Samtidigt finns det en ganska livaktig diskussion om att det fuskas så mycket och vi måste bli hårdare. Kontrollerna måste bli hårdare. Det måste bli större skillnad mellan att arbeta och att inte arbeta.
Så här tror jag. Det finns en skärningspunkt där kofficienten som är kontroll och krav skär kofficienten som är stöd och hjälp. När kontrollen och kraven känns större och tyngre än stödet och hjälpen får man den arbetssökande att krympa och känna sig mindre och sämre än vederbörande gjorde från början. Då tror jag att man fått försämrade förutsättningar för att framgångsrikt söka arbete.
Genom ökade kontroller och krav kan man eventuellt få fatt i de som fuskar. Hur stor ska ration fuskare - icke fuskare tillåtas vara? Hur många är det värt att trycka till för att hindra en person att fuska?
Låt mig säga att jag inte tycker att man ska fuska. Jag ogillar starkt att folk underminerar våra trygghetssystem genom fusk och att man på falska grunder tillgodogör sig medel som byggts upp i god tro.
Dock tror jag inte att vi någonsin blir av med alla fuskare. Jag menar också att man måste se till helheten och fråga sig vad fuskjakten ska få kosta.
Det mest stickande är försämringen av a-kassan och sjukersättningen. Det är möjligt att det motiverar en och annan att anstränga sig hårdare för att komma ut i arbete men att kollektivt straffa alla som ofrivilligt står utanför arbetsmarknaden är förkastligt.

Jag återkommer till ämnet när jag varit på möte om min personliga handlingsplan om några dagar.