Minnets korridor

Nyligen träffade jag en kvinna jag inte sett på ett tag. Under den tiden har hon blivit diagnostiserad med en minnessjukdom.
Sakta men säkert stängs dörrarna i hennes minnes korridor.
Först stängs dörrarna in till de små skrubbarna. De små utrymmena som hyser saker som någon gammal arbetskamrats namn, en avlägsen släktings bostadsort eller kanske portkoden.
Vartefter går fler dörrar igen. Så småningom även de som leder in till minnesbilder som använts ofta och som är viktiga. Dörren som leder in till rummet där minnesbilden av vägen hem från affären finns. Dörren in till rummet där minnesbilden av telefonnumret hem finns.

Till slut stängs dörrarna till rummen där minnena av de älskade bor och de försvinner för alltid.
Och en dag går dörren till minnet av den hon själv är, igen. Och kvar står människan i en lång korridor fylld med låsta dörrar som leder in till minnesbilderna hennes liv.
Det är ett grymt öde.

Att tänka på henne och hennes sjukdom fick mig att fundera på mina egna minnen. Vissa saker man varit med om känns nästan overkliga. Nästan som någonting man drömt eller kanske sett på film. Här är ett från ett av rummen i mitt minnes korridor:

Jag ligger ute på ett båtdäck och tittar upp mot den mörka himmeln. I ögonvrån ser jag en lampa där myggor, knott och nattfjärilar fladdrar med vingarna i tro om att de flyger mot solen.
Vi glider sakta över det lugna vattnet på Karibadammen och luften är fylld av den afrikanska nattens ljud. Insekter, fåglar, grodor och prasslet av större djur. Längst stränderna stryker osynliga anteloper, leoparder, bufflar och elefanter.
Bredvid mig ligger min syster och på min andra sida ligger morfar och sover.
Jag är tolv år.