Tiden går....

I födelsedagspresent fick jag i år bland annat Live Aid och Live 8 konserterna på dvd.
13 juli 1985 var min mamma bortrest och hemma fanns jag, dåvarande pojkvännen, bästa kompisen och hennes pojkvän. Vi satt framför tvn i ungefär 15 timmar och tittade på en av världens största konsterter i direktsändning.
Nu tjugoen år senare känns mycket av musiken fortfarande förundransvärt fräsch. Många artister ur den gamla skolan som spelade sina instrument och skrev sina egna låtar. Det svänger liksom rätt bra när Phil Collins kompar Eric Clapton.

Vemodet blir stort när man ser Freddie Mercury. Så förbannat begåvad! Extremkaxig i sina jättetighta jeans, nitarmband högt upp överarmen och med välansad läderbögsmustasch struttar han omkring och äger scenen. Rösten. Man ryser. "...mama, just killed a man..."
Drygt sex år senare var han död. Då när aids fortfarande var en sjukdom man inte visste så mycket om. Då medicinerna var dåliga och farliga och de drabbade bar sina hudcancerutslag som skammens märken. Då innan sjukdomen ännu inte drabbat Afrika så hårt. Man kunde stilla svälta ihjäl istället. Och det gjorde man. 1985 var ett fruktansvärt svältår i delar av Afrika. 1991 var svälten tyvärr inte heller utrotad.

Vemodet blir ännu större när man ser dokumentärfilmsnuttarna mellan musikuppträdandena. Barn som är så svältfödda att de ser fem år yngre ut än de är och har så lite kraft att de inte orkar hålla sig själva upprätta. Barn som är täckta av flugor. Barn som inte längre orkat kämpa emot och ligger inlindade i säckväv i väntan på begravning.
Då knyter det sig i magen. Då känner jag att det finns så mycket jag inte förstår. Jag förstår inte hur vi kan ha en global fördelningspolitik som tillåter den här sortens lidande. Jag förstår inte hur man kan vilja skära ner det internationella biståndet. Jag förstår inte vad det är som gör att man kan tycka att det är helt ok att andras barn svälter ihjäl under förhållanden som är så vidriga att man får kväljningar när man blir uppmärksammad på de groteska detaljerna.

Man kan inte förvänta sig att förstå allting här i världen. Så är det. Men jag tänker fortsätta arbeta för att barn ska slippa dö på grund av andra människors girighet eller ännu värre, likgiltighet. Gör mig gärna sällskap i det.