Kultur som vara

Så var vi alltså fått en ny regering. Svenska folket har sagt sitt och nu har vi fått det vi bett om.
Det oroar mig. Framför allt är det den samhällsekonomiska politiken som bekymrar. En tuff politik som gör det jobbigare för dem som redan har det jobbigt samtidigt som det blir lite glassigare för den som redan har det bra.

Ett annat område som riskerar att råka illa ut är kulturen. Det är inte okänt att marknadsliberalerna anser att kulturen ska bära sina kostnader själv som vilken annan bransch som helst. Staten ska inte subventionera och det marknaden vill ha och är beredd att betala för, är det som ska stå till buds.
Vår nya kulturminister verkar tillhöra den marknadsliberala skaran.

Min farhåga är att den svenska kulturen nu sakta men säkert ska strömlinjeformas. Det som säljer ska överleva.
Kulturrikedom ligger i en kombination av djup och bredd. Det experimentella, det smala och udda driver ofta konsten framåt. Stravinsky jagades av scenen vid uruppförandet av "Våroffer", Mozart producerade sin tids moderna beställningsverk, många av våra litteraturklassiker har varit bannlysta och bränts på bokbål.
Även det som saknar stort ekonomiskt väde kan äga stort kulturellt och konstnärligt värde.
Det är möjligt att det finns dålig konst men i mångt och mycket är det vår egen personliga smak som styr vad vi uppskattar.

Vårt gemensamma kulturella kapital riskerar att smalna. I konceptet att kultur ska betala sig själv ligger att den som får tillträde till kulturen är i huvudsak den som har råd att betala för den.
Tar man bort subventionerna kommer det helt enkelt att bli dyrare att få tillträde till konsten/kulturen. Ett konkret exempel är det borgerliga förslaget att statens museer återigen ska beläggas med inträdesavgift.

Konsten som kulturyttring ska vara till för alla. Genom kulturen kan vi växa som människor, uttrycka oss, inspireras, lugnas, njuta och känna gemenskap.
Är vi inte alla värda det?