Blåsor och blind tro

Kan inte äta. Tungan är full av små hemska blåsor som gör ont.
Enda fördelen är att man äter betydligt mindre. Skulle inte ha något emot att tappa ett antal kilon.

Jo just det. Angående det här med kilon. Det leder mig osökt in på ämnet rökstopp.
Låt mig dröja ett ögonblick vid det här med att sluta röka. Den samlade läkarvetenskapen är rörande ense om att rökstopp är underbart. Genom att sluta röka minskar man risken att drabbas av allsköns elände. Lungcancer, emfycem, KOL, kärlkramp med mera.
Det är jättebra! Kruxet är bara att för någon som inte drabbats av någon av dessa hemskheter handlar det här om ren tro och sannolikhetslära. Dvs, "Om jag slutar röka nu kanske jag slipper lungcancer som jag kanske skulle ha drabbats av."
Med andra ord känner man inte av att man inte drabbas av cancer. Det känns precis som förut.
Något som däremot inte känns som förut är andras kroppsodörer. Som inpyrd rökare levde man i välsignad ovisshet om att han bredvid i hissen nog glömt deodoranten den dagen eller att tanten framför en i Icakön inte borde ha ätit så mycket lök till lunch. (Jag menar naturligtvis att lök ger en ganska speciell andedräkt. Vad tänkte du på?)

Sen var det det där med vikten.... Ett, två, tre, fyra... Ja, ett par kilon var man ju beredd på att öka i vikt. ...fem, sex, sju, åtta... Nä men vad fan! Nu får det väl ändå sluta. Så mycket mer äter jag inte! ...nio, tio, elva, tolv.... Nu slutar jag räkna. Helvets jävla skit vad jag är fet!

Dessutom vet jag att det finns dagar då hustrun i hemlighet bett till gud att jag skulle börja röka igen....

Det har nu gått två och ett halvt år. Jag står fast vid min tro. Fet, arg och rynknäst. Jag tror! Jag tror att detta är bättre än cancern jag kanske skulle ha fått.
Men vaknar jag upp till en DN-förstasida som förkunnar att jorden kommer att gå under om två månader går jag till närmaste tobakshandlare och köper mig ett paket cig. Så det så!