Hemma igen

Så har vi avslutat vår resa till Korea. Vi åkte med flygbussen klockan sju i morse. Väl på flygplatsen åt vi vårt sista mål mat i Korea för den här gången. Även om klockan inte var så väldigt mycket petade jag i mig revbensgryta med soppa och kimchi och Dee fick i sig en skål bibimbab och kimchi.

Sedan väntade drygt nio timmars flygresa till Helsinfors. Flygbyte och vidare till Arlanda. Det kändes skönt att sista streckan var så kort. Klart att föredra mot att åka via London eller Frankfurt. Vi reste ut med 37 kilos packning och återvände med 10 kilo till. Hoppsan!

Nu sitter vi här. Jättetrötta men nöjda. Vi är övertygade om att vi kommer att återvända till Korea. När det blir får vi se.

Bloggen kommer nu att återvända till sitt vanliga jag. Det vill säga, mest lösryckta tankar och observationer i vardagen.

Sista kvällen i Korea

Så kommer resan till en ände. Sista kvällen i Korea. Under dagen har vi varit ute och vandrat i Meyong-dong igen. Svårt att få nog. Lite sista-minuten-shopping och fikande. Kvällen spenderade vi med nyfunna vänner för att fira en födelsedag. God mat och vacker tårta.

Vi har träffat massor av intressanta, generösa och härliga människor. Vi har fått ta del av livsöden som är fascinerande och fyllda av både glädje och sorg. Vi har sett och upplevt fantastiska platser och saker. Självklart har vi ätit mycket god mat och haft vansinnigt roligt! En av de absoluta höjdpunkterna var att sitta på ett litet litet sjavigt hak tillsammans med koreaner och amerikaner och dricka soju och äta soldatsoppa, mitt i natten. En annan härligt känsla har varit att kunna göra sig hyggligt förstådd på stapplande koreanska. Ett språk jag egentligen inte haft möjlighet att använda tidigare.

Det är med stor glädje och stolthet jag har spenderat dessa veckor i mitt födelseland. Mitt fädernesland. Jag är är glad och stolt över att vara korean. Jag är också glad och stolt över att vara svensk. Och det går att vara både och.

Näst sista heldagen

Nu blev det ett litet hopp. Lyckades inte blogga igår. Söndagen blev en avskedsdag med avslutningsceremoni för konferensen. Sedan vila för att på kvällen blev det middag ute med några konferensvänner och sedan nattklubb i Itaewon igen. Där uppträdde flera av konferensdeltagarna och därefter följde dans. Vi avslutade kvällen på ett litet hak där vi petade i oss torkad krabba i strimlor, rostat sjögräs och annat tilltugg till persikosmaksatt soju. Hemkomst vid två-tiden. Dagarna har varit så proppade med intryck och upplevelser att vi ofta suttit uppe och pratat en stund före sängdags också. Igår sa vi hej då till flera nyfunna vänner. De flesta bor långt bort. Många i USA, några här i Seoul och andra lite närmare i Europa. Tänker idag på Holly som besöker sin adoptionsbyrå för att få se sin adoptionsakt. Kanske finns där svar som hon undrat över hela sitt liv. Annie gav sig iväg till en annan del av landet för att träffa sin adoptionsbyrå imorgon. Jag önskar dem lycka till och att de kan förlika sig med vad de finner. Vad än det är de finner.

Själva har vi traskat omkring i kvarteren för elektronikhandel. Utetemperaturen är 33 grader så det var ett varmt projekt. Dock hittade vi inte så mycket konstiga små saker utan mest ett enormt utbud av datorer, kameror och datorer.

Efteråt blev det middag. Smarrigt bordsgrillat kött med en massa små tillbehör. Kvällen kommer att bli stillsam efter två partykvällar. Imorgon blir det utgång igen för att fira Hollys födelsedag och det är då också vår sista kväll här i Seoul.

Så här såg vi ut när vi gick på galamiddag i lördags.

Film och galamiddag

Idag bar det av till östra stadsportens marknad Dong-dae-mun-shi-jang, igen för att hämta min han-bok. Damen i affären var väldigt hjälpsam och visade precis hur man ska sätta på alla delarna av dräkten. Traditionellt är det en äldre familjemedlem som visar en hur man gör men jag tror att hon förstod att jag inte känner någon som kan visa. Jag fick förutom själva klänningen också alla underkläder man traditionellt ska ha. En underklänning, strumpor, tunna byxor och en tunn överdel. Dels kanske för att hålla värmen under kallare årstider men framför allt för att skydda sidentyget. Jag fick också en vacker nål att fästa i bandet framtill och ett hängsmycke. Dessutom fick jag skor och en jättfin liten handväska klädd i samma sidentyg som klänningen. Allt passade och jag är supernöjd!

Vi såg ännu en film under eftermiddagen och sedan var det dags att vila lite inför den stora galamiddagen. Företaget Samsung bjöd på middag och uppträdande. Väldigt gott och festligt! De flesta var uppklädda till tänderna.

Efter middagen organiseras utgång till barer och klubbar. Själv ska jag snart iväg till Itaewon-distriktet och kolla in nattlivet nu.

Tyvärr inga bilder idag. Ska försöka imorgon.

Film

Idag unnade vi oss en skön sovmorgon och gick inte ut på stan förrän mitt på dagen. Konferensen har arrangerat en filmfestival som idag ägde rum i Seouls historiska museeum. Vi började med en film som heter Going Home, av Jason Hoffman. Filmen handlar om en tjugoårig kille från New York som åker till Korea och träffar sin biologiska mor och sin syster. Filmen var varm och kärleksfull och väldigt rörande. Rekommenderas!



Den andra filmen vi såg hade två parallella berättelser. En om en adopterad kvinna i USA som försökte förklara för sina föräldrar hur adoptionen påverkat hennes liv. Detta i ljuset av att mamman fått en cancerdiagnos och bara hade ett par månader kvar i livet. Den andra historien handlade om ett amerikanskt par som precis fått klartecken att åka till Kina och hämta en efterlängtad liten flicka. Kontrasterna var brutala. Filmen var i vilket fall väldigt intressant.



Under kvällen bjöds vi på middag på hotellet och vi fick även idag en musikuppvisning.

Imorgon fortsätter filmfestivalen men först ska jag hämta min hanbok på förmiddagen! Jag hoppas den passar!!!

Workshops och tempel

Idag erbjöds vi ett antal olika workshops. Den första jag gick på handlade om forskning som görs kring internationella adoptioner. Intressant. Det kommer mer och mer forskning från en rad olika länder. Tyvärr fortfarande ganska lite på högre nivå dock.

Workshopparna fortsatte tills det blev dags att packa oss in i bussar och åka söderut i ungefär en timme. Vi kom till Kwanmunsa-templet där buddhistmunkarna ur Cheontae-ordern huserar. I templet hölls en religös ceremoni och sedan bjöds vi på uppvisning av koreansk dans och musik. Vi satt hänförda på små kuddar på golvet. Musikerna och dansarna var fantastiska och bar väldigt vackra kläder. Sedan bjöd munkarna på middag. De hade dukat upp ett tjugotal rätter samt färsk frukt och sötsaker. Efter som buddhismen inte tillåter att man dödar någonting levande, var hela middagen vegetarisk. Nudelsoppa, squashsoppa, marinerad stekt svamp, kimchi (såklart), mungbönsgele och sallad var några av rätterna.

Väl tillbaka i stan avslutade vi kvällen på en väldigt koreansk liten bar i Myeong-dong tillsammans med några nyfunna svenska vänner. När vi väl vandrade tillbaka till hotellet var det fortfarande närmare 30 grader varmt. Värmen och luftfuktigheten gör att man blir helt klibbig på två minuter utomhus. Luftkonditioneringen och svala duschar är räddningen. Det måste ha varit fasansfullt förr i tiden då man var tvungen att bara uthärda.



Munkarna hade satt upp en banderoll som välkomnade oss.

Mer konferens

Idag har vi ägnat mestadels av dagen åt konferensdeltagande. Tjusig öppningsceremoni med tal av professorer, företagsledare och förre presidentens fru. Gruppkort är taget. Korea University bjöd på lunch.
Sen fortsatte konferensprogrammet och ikväll är det sociala aktiviteter.

Det blir lite skralt med bloggandet. Återkommer eventuellt senare med någon bild eller två.

Konferensande

Nu har själva konferensen dragit igång. Vi är cirka femhundra deltagare från flera västeuropeiska länder, USA, Kanada och Australien. Morgonen ägnades åt forskningspresentationer som hade med koreanska kvinnors och framför allt biologiska mödrar till adoptivbarns, situation. Forskningen visar att det fortfarande är få unga ogifta mödrar som väljer att behålla sina barn och att det är endast drygt en tredjedel som anger ekonomiska orsker till adoption. Däremot börjar det sakta bli lättare för kvinnor som lämnat bort sina barn, att tala om detta med andra. Några har hittat varandra och mötts på internet.

Under eftermiddagen bar det av till Namdaemun för att löpa glasögon. Jag är otroligt nöjd med mina nya glasögon. De gamla är gamla, spräckta och repiga. Här är det "Kom tillbaka om en vecka", som gäller. Trettio minuter. Trodde jag hade missuppfattat optikern. Synundersökning + bågar + glas = 700 kronor. Tack för det!

Under kvällen bjöds vi på välkomstmottagning. Massor av mat och dricka uppe på 36:e våningen. Sushi, stora räkor, marinerat kött, stekta grönsaker, med mera, med mera. Dessutom jättebord med bakelser, kakor och färsk frukt.


Såhär bor vi.



Lobbyn är jättestor!



I lobbyn sitter vackra damer i långklänning och spelar på en flygel hela dagarna och kvällarna.



Sådana här apparater finns utanför många hotell och affärer.



Man sticker ner sitt paraply som rullas ihop och plastas in så att det inte tar upp plats och droppar.



Middagsbuffén.

Mellandag

Idag har vi tagit det ganska lugnt. Vi flyttade ivag fran Prince Hotel till superlyiga Lotte Hotel. Har ar det consierge, portier och annan djupt bugande personal som galler. I hotellet finns en fransk restaurang som har tre Micheline-stjanor, en mycket tjusig kinesisk restaurang och en likaledes tjusig japansk restaurang hogst uppe pa 38:e vaningen. Darutover finns loungebarer och andra barer, gym, pool och lite annat smatt och gott. En fingervisning ar att en kopp te i loungen kostar lika mycket som en vanlig middag for tva ute pa stan. Vi bor pa 21:a vaningen med en vidunderlig utsikt. Man kan ha det varre...


Vi har varit ute och utforskat vara nya kvarter lite och valde att ata ute. (For orsak, se ovan.)

Imorgon drar konferensen igang. Har kollat igenom programmet. Vi kommer att bjudas pa en masssa workshops, presentationer, studiebesok och tjusiga middagar. Bland sponsorerna finns Samsung, stora banker, flygbolag och aven de koreanska adoptionsbyraerna. Hotellet kryllar av folk som ser ut som vem som helst ute pa gatan men de pratar svenska, norska, franska, hollandska och brakig amerikansk engelska. Lite undeligt. Pa ett par dagar har man vant sig vid att bara hora koreanska och en och annan japansk turist.

Dessvarre har jag inte hunnit ta nagra bilder idag. Det kommer bilder pa tjusiga hotellet lite senare.

Palatssöndag

Idag har vi fortsatt vårt turistande. Först åkte vi till Insadong som är ett område med många mindre museer, gallerier och affärer med konst och keramik. Till min stora lycka fann jag en underbar liten keramikgroda glaserad i traditionell celadongrön färg. Dock tror jag inte att grodan är från Choson-dynastin... Lyckades också tillfälligt bli gatumusikant. Jag hittade en farbror som sålde koreanska tvärflöjter i ett stånd på huvudgatan. Kunde inte motstå frestelsen att prova en och till slut stod farbrorn och jag och spelade tillsammans. Fick såklart köpa en flöjt och lovade farbrorn att maila kort på honom och mig tillsammans, när jag kom hem till Sverige.

Sedan vandrade vi vidare till det kungliga palatset Gyeongbokgung. Palatset var mycket imponerande och man kunde tänka sig hur det måste ha sett ut när det var fullt av sidenklädda hovtjänstemän en gång i tiden. Bredvid ligger ett mäktigt tempel och en vacker park. När vi traskat omkring i fem timmar i värmen bar det av till hotellet för lite uppfräschning före middagen.

Med förnyade krafter gav vi oss iväg ut i Meyong-dong som nu blivit "våra" kvarter. Folkmyllret, högljudd popmusik från affärerna och dofterna från alla restauranger ger ett häftigt intryck. Måste återigen nämna hur behagligt det är att kunna försvinna in i folkmängden. Så länge jag håller snattran är jag bara en i mängden, another face in the crowd. Här är det Dee som får blickar och kommentarer för att hon är utlänning. Ingenting elakt, mest nyfiket.


Imorgon lämnar vi Myeong-dong och flyttar i lyxiga Lotte Hotel Seoul.

Här kommer dagens bilder:

Här har vi bott sedan vi kom. Uppe på elfte våningen.



Den här snubben sitter på ett räcke utanför det kungliga palatset.



Här satt kungen och regerade.



1592 försökte den japanska admiralen Hideyoshi invadera Korea. General Yi slog tillbaka attacken med hjälp av sina geniala sköldpaddsbåtar. Med tak på båten kom de japanska pilarna inte åt de koreanska soldaterna.



Utanför palatset finns en park. Där står den här allvarlige herren.

Frihetsbron fortfarande igenbommad

Dagen började 06:00. Upp och hoppa. Hämtning 07:15 utanför hotellet. Efter ett par stopp inne i stan åkte vi upp mot den 38:e breddgraden där gränsen mellan Nord- och Sydkorea går. Vid Injimgak var vi tvungna att byta buss till särskilda bussar med tillstånd att närma sig gränsen. Militärpolis inspekterade våra pass och vi fick åka vidare mot den avmilitäriserade zonen, DMZ. Vi passerade över Tongil Dae-gyo, Återföreningens bro, över till själva zonen som sträcker sig två kilometer söder om själva gränsen. Det gör den även på den norra sidan av gränsen inne i Nordkorea, ett av världens mest slutna länder.

Väl inne i zonen gick vi upp till Frihetsbron. En enkel träbro med stora järnportar. Brons fästen ligger på vardera sida om gränsen. Vid ett par tillfällen har man låtit ett fåtal människor gå över bron för att återförenas med sina familjer. Nära och kära som man separerades ifrån i samband med delningen av Koreahalvön. På järngrinden har hundratals människor fäst sidenband med svart skrift på. De korta texterna uttrycker alla förhoppningar om återförening och fred. Där står vi, i ett rikt land med dyra kameror i nävarna. Vi har åkt till gränsen i behagligt luftkonditionerade bussar. Så blickar vi bort över gränsen där många inte ens har mat för dagen. Och det eländiga är att det handlar egentligen inte om brist på resurser utan brist på vilja.

Det här tåget bombades under kriget och står utställt som en symbol för delningen av landet.

Under koreakriget 1950-1953 dog närmare sex miljoner människor. Idag råder ingen officiell fred utan ett utdraget vapenstillestånd. På båda sidor talar drömmande och ofta hoppfullt om en återförening men politiskt sett ligger man fortfarande mycket långt ifrån varandra. En återförening skulle dessutom kosta Sydkorea många många miljarder. Att få Nordkorea upp till Sydkoreansk standard kommer att ta lång tid och kommer att kräva enorma ekonomiska, tekniska och sociala insatser.

Vi åkte vidare i DMZ och kom så småningom till mynningen till en av de fyra tunnlar man hittills hittat. Tunnlarna är byggda av nordkoreansk militär och har varit tänkta att användas vid en invasion. Gränsen ligger endast en och en halv timmes bilfärd från Seoul. Djupt ner i marken har man sprängt sig fram. Man tror att det finns fler tunnlar. Sydkoreanerna har nu börjat borra djupa små hål rätt ner i marken. Sedan har man fyllt hålen med vatten. Om ett av hålen plötsligt töms går man ner med en kamera för att inspektera. Kanske är det en ny tunnel.

Den tunnel vi var nere i var den tredje man hittade. Vi vandrade långt ner i underjorden och traskade omkring där nordkoreanska soldater en gång sprängt och hackat sig fram. Soldater skickade av en politisk ledning sydkoreanerna glatt pratar om som sina bröder och landsmän. Inte helt okomplicerat.

Vandringen upp ut ur tunneln var en prövning för människor utan god kondition (läs: mig). Det sluttade djävulskt brant uppför 450 meter och när man närmade sig ytan slog den 30-gradiga sommarhettan emot oss.

Vi besökte också Dorasans tågstation där man förväntansfullt gjort skyltar för att avisera avgångar till Pyongyang. Det kommer att dröja ett tag innan linjen tas i bruk..



Den avmilitäriserade zonen.

Efter utflykten bar det av tillbaka till Seoul där vi intog lunch i Itaewon som är ett distrikt där många amerikaner från USAs militärbas brukar handla och roa sig. Väldigt många amerikanska affärer. Nike-store, Cold Stone, McDonalds, etc.

Kvällen avslutades med mycket trevlig och god middag tillsammans med flera adopterade från Sverige. Alltså, flera koreaner adopterade till Sverige. En vän till Mr. Kang som äger restaurangen Nam-Kang i Stockholm, bjöd generöst på både maten och drickat. Nöjda och glada vandrade vi så hemmåt i den mörka men varma koreanska senkvällen.

Hanbok!

Dagens stora handelse ar inkopet av hanbok, traditionell koreansk folkdrakt. Med stor omsorg har jag valt sidentyger och broderier. Ar oerhort nojd med att ha klarat av detta pa koreanska! Det tog mer an en halvtimme. Ser med stor spanning fram emot att hamta den nasta lordag lagom till den stora galamiddagen. Ar saker pa att det kommer bli det vackraste plagg jag nagonsin agt.

Under dagen har vi aven vandrat lanst Chonggyeghon-kanalen, besokt Korea House och Hanook folkvillage i den stora Nam San-parken. At supersmarrig traditionell buffe med blackfisk i chilisas, sjogurka med bambuskott, krabba, anka och massor av andra lackerheter.

Ar mycket nojd med D som nu ater kimchi till frukost!

Lite bilder:

Den tillfixade kanalen med promenadstrak langst med.



Har at vi middag. Superbuffe!



Vi kikade pa koreansk dans.



Dee hittade en bowlinghall.



Detta ar Tongdaemun, ostra porten. En del av stadsmuren som en gang omgardade Seoul. Numera ligger den mitt i en vag. Langtar inte direkt efter att kora bil har.

Här någon stans...

Pigga och nytra vaknade vi imorse. Klockan 02:00! Urk. Fram med ljudboken och varsitt glas vatten. Lyssna lyssna. Lyckades så småningom somna om. Det här med tidsomställningen kommer nog att ta ett dygn till att få ordning på.

Jag har inte särskilt bra lokalsinne. Det är faktiskt riktigt uselt om jag ska vara ärlig. Inte heller kan jag läsa kartor. Just nu befinner jag mig i en enorm stad jag inte hittar i alls. Med adresslapp i handen satte jag mig i en taxi och pekade på lappen och mumlade någontin som jag hoppas betyder: "Jag vill åka hit." Och så bar det iväg genom staden. När taxichauffören stannar efter en halvtimme och säger något i stil med "Det är här någonstans", är det inte lycka jag känner. Adresser här ser inte ut som adresser i Sverige.. 서울 특별시 종로구 청운동 114-1, 경기상고 총동 문회 빌덩 지층 stod det på lappen. Japp!

Vi klev av och gick omrking som levande frågetecken. Lyckligtvis sågs vi av en vänlig man som kom fram och frågade om han kunde hjälpa oss. Vi pekades åt rätt håll och lyckades hitta källarkontoret vi letade efter. Äventyr äventyr!

Sitter på internetcafe som inte låter en använda usb-uttagen så det blir inge bilder i det här inlägget, tyvärr. Ska försöka igen lite senare och lägga upp bilder på lite smått och gott vi sett och gjort idag. Hotellet har en mynt-dator som jag hoppas låter en plugga in usb.

Annyonghikyeseyo!

Del II
Har nu fatt tag i en dator med usb men verkar dessvarre ha tappat de tre sista bokstaverna i det svenska alfabetet. Har kommer nagra bilder fran dagen.


Dagens skylt. I vanliga fall brukar "athelete's foot" betyda fotsvamp. Har tycker man det ar ett passande namn for sportskorbutiker.


Myung-dongs gator lyses upp av alla skyltar. Massor av affarer, restauranger, barer och kareokirum.


Vi at stekt kott med ris och chilikryddad bonpasta. Gott men starkt.


Sa har ser jag ut i traditionell koreansk folkdrakt, hanbok.


I Korea foredrar man verkligt farsk fisk. Har star Dee utanfor en restaurangs fiskforad.

Första dagen i Seoul

Sa är jag här! Resan som egentligen oavsiktligt skjutits pa i sadär en trettio ar har blivit av. Sa vitt jag vet hittades jag inte sa langt härifran, en dag för fyrtioett ar sedan.
Det är en myllrande stad med mycket folk, dofter och ljud. Det är varmt. Nästan 30 grader och väldigt fuktigt. För andra gangen i livet smälter jag in i folkvimlet. Förra gangen var i Tokyo för nästan tjugo ar sedan. Det känns lite konstigt men väldigt behagligt att bara kunna försvinna i mängden. Den gangen i Tokyo var det en nästan chockerande känsla men inte nu. Kanske för att jag är äldre och dessutom kan jag betydligt mer koreanska än japanska. Det känns inte lika främande.

Är lite vimmelkantig av jetlag. Klockan närmar sig 18 här men enligt kroppsklockan är det morgon. Vill tillägga att natten kroppen hade tänkt sig fa mellan 27 och 28 juli, blev inställd pa grund av tidsomställningen.

Vi har redan varit och rotat i teknikaffärer, gatt förbi massor av norebang, kareokirum och ska snart ut och välja middagsrestaurang. Tva av vara fördomar om östasien har besannats under dag ett. Man känner sig mattligt begavad när man inte riktigt förstar sig pa toaletten. Är lite rädd för knapparna. Diskning och föning är inte det jag helst vill uppleva i samband med toalettbesök.


Den andra östasiatiska problemet är svarigheten att skilja "r" och "l".


Det var nog allt för detta inlägget. Aterkommer snart.

Lurad av klematisen

Nu känner jag mig grundlurad. Under hela våren har jag sneglat på klematisen på balkongen. Jag har glatts mycket åt att den överlevt den ovanligt stränga vintern och så småningom började små späda gröna blad visa sig. Hurra! So far so good.

Sedan blev jag jätteglad när knoppar uppenbarade sig. Se så fin den här knoppen är.


Men istället för att slå ut i en vacker klematisblomma kom det fram en sådan här konstig tingest! Den ser nästan utomjordisk ut.


Och sedan blir utomjordingen en luddig boll som inte alls är attraktiv. Jag känner mig så lurad. *snyft*

Jag fortsätter babbla på om hur fantastiskt sommar-Sverige är. Befinner mig just nu i Ellös på Orust. Så här såg solnedgången ut vid halv elva. En underbar miljö att besöka men jag undrar vad man som körkortslös tonåring roar sig med här. Hade det varit jag som var sexton och bodde här hade jag suttit och trånat efter Göteborg.

Grattis Victoria!

En dag som denna är det omöjligt att inte svepas med av bröllopsyran. Kronprinsessan var sagolikt vacker och allt var hur högtidligt och tjusigt som helst. Stockholm visade sig i sin vackraste sommarskrud.

Det är bara att gratulera!

Lite varmare tack!

Min övermodiga lilla termometer visade denna morgon på 33 grader Celsius klockan 06:30. Dessvärre ligger nog sanningen närmare 15. Såhär mitt i juni tycker jag att det gärna kan få bli lite varmare men det är vansinnigt vackert ute nu.

Here we go again...

Och så var det igång igen. VM i fotboll. Folk går omkring och tycker saker om än det ena, än det andras anfallsspel och försöker erinra sig om i vilken italiensk klubb den eller den gubben spelar till vardags. Yadi yadi yadi... *gäsp*

Förvisso är det kul att man sätter strålkastaren på ett afrikanskt land av en positiv anledning. Tidningarna skriver om Sydafrika och tv kör en och annan dokumentär som inte är fotbollsrelaterad. Men det är mest fotboll.

Och som leverpastej på blodpuddingen sammanfaller fotbolls-VM med sista hysteriska veckan inför kronprinsessans bröllop på lördag. Media har tappat all sans. Alla har specialstudios och specialprogram. Det är bara att börja bläddra i dvd-katalogerna!

galenskap vs. geni - gör en u-sväng

Helt plötsligt hördes en högljudd stämma från balkongen: "Om 90 meter, sväng höger!" Vad fan?!
Vaddå sväng höger? Har jag släppt in någon galen tant som sitter och skriker på balkongen? Nja, inte riktigt men inte så långt därifrån. Den galna tanten visade sig vara hustrun men rösten kom från vår gps.


Efter sju år som bilägare har hustrun fortfarande inte skaffat körkort. Däremot har hon begåvat sig själv med en moped. So far so good...

Dock är hustrun inflyttad till Stockholm och har helt naturligt ibland bristande lokalkännedom. Då är det jättepraktiskt att ha en gps. Men hur kära ni, använder man gps när man åker moped? Hon började med att försöka montera den på mopedstyret. Det gick inte. Dessutom är gps:en vattenkänslig så regn skulle kunna innebära katastrof. Förstörd apparat och vilsekörd hustru. Inte bra. Klura klura. Det gjordes ett försök till hemmabyggd regnsäker åklåda till gps:en. Den blev tyvärr inte tillräckligt genomskinlig för att man skulle kunna se vägbeskrivningarna på skärmen. Men... Då kom hustrun på att man inte behöver titta på skärmen. Det finns ju en röst som läser upp beskrivningarna. Det går att bara lyssna på den, följa uppmaningarna och vips är man framme! Detta innebär att man kan peta ner gps:en i en sådan där vattentät strandpåse och hänga den om halsen medan den pratar med en.


Nu är det emellertid så att en moped låter en del när den far fram. Och mopedhjälm har en ganska menlig inverkan på hörseln. Därför måste vägbeskrivningarna läsas upp HÖGT för att höras. Det gör inte så mycket när hon åker men det blir lite konstigt när mopedisten stannar vid rödljus och det verkar som hon gastar "Om 90 meter sväng till höger!". Ännu bättre blir det det gps:en hojtar och hustrun skriker tillbaka. Till gps:en.

En annan höjdare är när mopedisten glömmer stänga av gps:en och vandrar in till exempel, på Ica. Gps:en får lätt panik och tror att mopedisten har kört rätt ut i spenaten och hojtar med en högljudd uppfordrande stämma "Gör en u-sväng!".

I denna ljuva sommartid

Idag for flaken förbi jobbfönstren. Glad och förväntansfulla sjöng de ut sin glädje. Lite slitna efter flera veckors hårt festande men inte mindre lyckliga för det. Jag önskar dem en ljusnande framtid!

Tillsammans med en behaglig temperatur och strålande solsken satte studenterna verkligen en sommarprägel på dagen. Tyckte det var lika bra att förstärka intrycket med ett glas vitt och en skål jordgubbar!

Lägg av Israel!

En dag som denna måsten bloggen dedikeras åt Israels förhatliga attack mot fartyg med förnödenheter till folket i Gaza. Har inte folket i Gaza lidigt nog? Är det inte dags att de ska få leva sina liv i fred och frihet och bara få vara? Klart det är!

Kul för oss att vi fick ge bort tusen glas till kronprinsessparet! Eller? Har för mig att de redan lever på våra skattepengar men vi kan ju för all del dryga ut bidraget med en liten present.

Inte för att det jag egentligen irriterar mig på är pengarna. Det är statsskicket. Därför går dagens länk självklart till Republikanska föreningen.

Livets lotteri

Knappt vaken stapplade jag vanan trogen ut i hallen och hämtade tidningen. Sverigedemokraternas väljare litar inte på etablissemanget, föreskolegrupperna blir allt större och prinsessparet får en egen flagg. Jaha. För all del kanske inte oviktigt. (Eller jo förresten, det där med flaggen känns rätt oviktigt.)Börjar nu vakna till liv och bläddrar vidare. Så börjar jag läsa en artikel om barn på barnhem i Sudan. DNs korrespondent Anna Koblanck skriver bland annat om pojken Justin. Man tror att han är elva år men det är inte helt säkert. Han lider av epilepsi och någon slags hjärnskada. Det gör att han är lite annorlunda vilket får de andra barnen att tro att han är förhäxad. Därför får han sova ensam utanför barnhemmet.

"Liten och halvnaken möter han ensam mörkret varje natt."

Hjärtat brister.
Här sitter jag. Löjligt privilegierad. Jag lever ett välordnat liv och har strängt taget mer pengar än jag behöver för både det nödvändiga och en hel del onödigt. Jag kan på intet sätt hävda att jag varit i närheten av Justins livsöde. Mina förutsättningar för ett bra liv var omjämförligt bättre. Däremot har även jag varit barnhemsbarn vilket gör att artikeln om Justin, Louis och Sarah berör lite extra.

Hur hjälper man då Justin? Hur gärna jag än vill tror jag inte att jag kan hjälpa Justin få en säng inomhus i ett hem där han känner sig trygg och älskad. Hur mycket jag än tycker att det borde vara alla barn givet. Och vad jävligare är, Justin är långt ifrån unik. Han är ett av många tusentals barn i helvetet. Det vi kan göra är att bry oss och visa det när vi väljer varor och tjänster, när vi väljer välgörenhetsverksamhet vi stöder och när vi röstar. För inbilla er inte för ett ögonblick att Justin kan välja vad han ska köpa eller att han någonsin kommer att få rösta. Jag är övertygad om att Justins situation hade sett väldigt annorlunda ut om han fötts i ett rikt land med kvalificerad sjukvård för alla. Ett land i fred med allmänt välstånd och ett stabilt demokratiskt styre. Men han lever i krigshärjat eländesfattigt land. Och just nu när jag sitter här på kvällen och skriver, ligger han förmodligen där ensam i mörkret.

Ps. Kolla var du hade kunnat hamna i Rädda Barnens www.livetslotteri.se
Jag är månadsgivare hos Rädda Barnen. Du kanske inte gillar just den organisationen men hitta en du gillar och stöd den på något sätt.