Frihetsbron fortfarande igenbommad

Dagen började 06:00. Upp och hoppa. Hämtning 07:15 utanför hotellet. Efter ett par stopp inne i stan åkte vi upp mot den 38:e breddgraden där gränsen mellan Nord- och Sydkorea går. Vid Injimgak var vi tvungna att byta buss till särskilda bussar med tillstånd att närma sig gränsen. Militärpolis inspekterade våra pass och vi fick åka vidare mot den avmilitäriserade zonen, DMZ. Vi passerade över Tongil Dae-gyo, Återföreningens bro, över till själva zonen som sträcker sig två kilometer söder om själva gränsen. Det gör den även på den norra sidan av gränsen inne i Nordkorea, ett av världens mest slutna länder.

Väl inne i zonen gick vi upp till Frihetsbron. En enkel träbro med stora järnportar. Brons fästen ligger på vardera sida om gränsen. Vid ett par tillfällen har man låtit ett fåtal människor gå över bron för att återförenas med sina familjer. Nära och kära som man separerades ifrån i samband med delningen av Koreahalvön. På järngrinden har hundratals människor fäst sidenband med svart skrift på. De korta texterna uttrycker alla förhoppningar om återförening och fred. Där står vi, i ett rikt land med dyra kameror i nävarna. Vi har åkt till gränsen i behagligt luftkonditionerade bussar. Så blickar vi bort över gränsen där många inte ens har mat för dagen. Och det eländiga är att det handlar egentligen inte om brist på resurser utan brist på vilja.

Det här tåget bombades under kriget och står utställt som en symbol för delningen av landet.

Under koreakriget 1950-1953 dog närmare sex miljoner människor. Idag råder ingen officiell fred utan ett utdraget vapenstillestånd. På båda sidor talar drömmande och ofta hoppfullt om en återförening men politiskt sett ligger man fortfarande mycket långt ifrån varandra. En återförening skulle dessutom kosta Sydkorea många många miljarder. Att få Nordkorea upp till Sydkoreansk standard kommer att ta lång tid och kommer att kräva enorma ekonomiska, tekniska och sociala insatser.

Vi åkte vidare i DMZ och kom så småningom till mynningen till en av de fyra tunnlar man hittills hittat. Tunnlarna är byggda av nordkoreansk militär och har varit tänkta att användas vid en invasion. Gränsen ligger endast en och en halv timmes bilfärd från Seoul. Djupt ner i marken har man sprängt sig fram. Man tror att det finns fler tunnlar. Sydkoreanerna har nu börjat borra djupa små hål rätt ner i marken. Sedan har man fyllt hålen med vatten. Om ett av hålen plötsligt töms går man ner med en kamera för att inspektera. Kanske är det en ny tunnel.

Den tunnel vi var nere i var den tredje man hittade. Vi vandrade långt ner i underjorden och traskade omkring där nordkoreanska soldater en gång sprängt och hackat sig fram. Soldater skickade av en politisk ledning sydkoreanerna glatt pratar om som sina bröder och landsmän. Inte helt okomplicerat.

Vandringen upp ut ur tunneln var en prövning för människor utan god kondition (läs: mig). Det sluttade djävulskt brant uppför 450 meter och när man närmade sig ytan slog den 30-gradiga sommarhettan emot oss.

Vi besökte också Dorasans tågstation där man förväntansfullt gjort skyltar för att avisera avgångar till Pyongyang. Det kommer att dröja ett tag innan linjen tas i bruk..



Den avmilitäriserade zonen.

Efter utflykten bar det av tillbaka till Seoul där vi intog lunch i Itaewon som är ett distrikt där många amerikaner från USAs militärbas brukar handla och roa sig. Väldigt många amerikanska affärer. Nike-store, Cold Stone, McDonalds, etc.

Kvällen avslutades med mycket trevlig och god middag tillsammans med flera adopterade från Sverige. Alltså, flera koreaner adopterade till Sverige. En vän till Mr. Kang som äger restaurangen Nam-Kang i Stockholm, bjöd generöst på både maten och drickat. Nöjda och glada vandrade vi så hemmåt i den mörka men varma koreanska senkvällen.