En kärleksförklaring

I helgen besökte jag huvudstaden. Hemstaden. Den tog emot i fredags morse i ett kallt grått dis på en centralstation som luktade av bilavgaser blandade med gammal urin och nybryggt kaffe.
Hälften av alla stockoholmare är inte födda i staden. Många av dem som kallar sig stockholmare bor inte ens där. Jag tillhörde den första kategorien men för fem år sedan övergick jag till att tilllhöra den senare.

Den vackra vackra staden mellan broarna, staden med det glittrande mälarvattnet som möter Saltsjöns bräckta väta vid Slussen, som för övrigt blivit utsedd till Stockholms fulaste plats.
Staden som är en av de städer i världen som har högst andel ensamhushåll samtidigt som invånarna har mer inomhusyta per person än de flesta andra i världen. Så bor stockholmaren. Stort och ensamt.

Och dyrt. Ju närmare stadens kärna, dessto dyrare är det. Ju närmare stadens hjärta, dessto mer åtråvärt. För Stockholm har en puls. Staden lever av sig själv. Staden regenererar sig själv.
Hur mycket den är stinker och hur många ensamma människor den än hyser, med alla sina solkiga problem och skavanker så är Stockholm ändå alltid vacker och staden är för mig, alltid hemma.

Samtidigt kära ni, är bostadsorten icke att förakta eller vad tycker ni om utsikten från mitt vardagsrum?