Förträngning som konstform

Kanske är svenskarna världsbäst på att förtränga för man kan väl inte vara så glömsk att man glömmer bort vad man har för klimat? Varje år?

Varendaste år läser man i november om otaliga avåkningar. Folk har glidit in i varandras bilar, ner i diken och gud vet vad. Under ett novemberdygn skedde över 40 avåkningar i södra Sverige. Lyckligtvis slutar de flesta avåkningarna utan personskador.
"Åh fan! Det blev halt i år också! Kan man tänka sig!"
Ja det kan man. Om inte annat kan lagen om vinterdäck från den första december vara en liten ledtråd.
Svensken låter sig överrumplas av vädrets makter men sen anpassar man sig. Man glattar och drattar mindre och kurar in sig i stearinljusupplysta hem, smuttar på glögg och vänjer sig vid tanken på att världen är kall.

Framåt våren sker så värderomslag igen. Till svenskarnas förvåning. När de första värmande solstrålarna bryter fram tappar svenskarna fattningen av lycka. Man slänger av sig kläderna och sliter fram grillen ur garaget.
Och så fortsätter det. År efter år.

Oblivion is bliss - right?

Varsågod och sitt.

Jag funderar starkt på att skriva ut och sätta upp den här bilden på toaletten på mitt jobb. Jag arbetar i en korridor där det finns ett konferensrum. Där konfererar alla möjliga grupper och föreningar i tid och otid. Närmaste toalett är våra personaltoaletter vilka man glatt och frekvent nyttjar.

Nu ber jag alla män som läser detta, att förklara för mig vad som är så fruktansvärt svårt med att pricka kisstrålen i toaletten. Inte för att vara elak men värst är det när pensionärsföreningarna har haft möte och de grabbarna har ju ändå haft längst tid på sig att träna på att pricka.
Men om det nu är så svårt, varför i hela fridens namn sätter man sig inte ner? Känns det omanligt att sitta ner och kissa eller vad är det frågan om? Det är ju ändå ingen som ser er när ni sitter där inlåsta på toaletten.
Det sista alternativet som jag lite uppgivet kan föreslå är att när man då stått där glatt och kissat lite överallt så kan man väl ändå för guds död och pina torka upp efter sig. Eller?

För hur chockerande det än kan verka så kan jag avslöja att vi tjejer tycker inte det är så kul att sitta i andras kiss.


*tankepaus*

Ps. Eureka! Det är därför karlarna inte sitter ner! De vill inte heller sitta i andra gubbars kiss.
Så måste det vara!

Jodå, cancersvulst!

Jaha. Så var det fastslaget. Man är en cancersvulst på samhällskroppen och se nu upp alla djur för jag är tydligen en sån som våldtar er. Dessutom ska jag sprida könssjukdomar och befinna mig djupt inne i något porrträsk.
Åke Green hade rätt. Ialla fall rätt att säga det han sa. Det är inte hets mot folkgrupp. Det fastslog högsta domstolen.
Det var den lagen det!

Inte för att det skulle glädja mig särskilt att man fängslade en gammal man fylld av vanföreställningar. Det är ingen seger i sig. Däremot vore det intressant att få veta var gränsen går för hets mot folkgrupp.

Då så, man skulle kanske återgå till att planera söndagens stening av de envisa människorna på sjukhuset här i stan som ihärdigt vägrar sluta arbeta på herrens vilodag. Så kan vi ju helt enkelt inte ha det!

Var är min säng?

Någonting märkligt hände i helgen. Min säng är försvunnen!
Det vill säga, inte den säng jag numera brukar sova i utan den gamla sängen.

Numera sover jag i en fantastiskt bekväm säng som från första natten kommit att bli en mycket kär ägodel.
Vägen till den goda nattsömnen i den sköna sängen är en lång och sorgesam historia. Jag ska bespara dig den men låt mig bara säga att den innehåller nätter på punkterade luftmadrasser, trasmattor och en billig för mjuk säng. När den nya sängen inhandlades förpassades den gamla till trapphuset. Jag bor högst upp i ett gammalt hus och vår lägenhet är den enda som mynnar ut i trapphuset på den här våningen. Alltså stod sängen inte i vägen för någon.
Hur som helst, vi har annonserat för att bli av med den gamla sängen. Priset var satt till 500 kronor men vi vara rörande ense om att det vi egentligen var ute efter var att någon skulle komma och bära bort eländet.

Veckorna gick. Inget napp.
Så i morse ringde en glad tjej som ville komma och köpa sängen. Jubel och glädje! Vi skulle bli av med den.
Döm om förvåningen när hustrun gick för att inspektera sängen och kommer tillbaka efter en minut och meddelar med konfyst uppsyn att sängen är borta.
Samtalet som därefter följde med sängspekulanten var något förvirrat.

Summa sumarum: Sängen är borta. Vi myser men undrar så stilla var den är.

Än slank hon hit....

Att resea är att vidga sina vyer. Jag brukar påstå att det inte finns någon ersättning för en förstahandsupplevelse. Att ha varit där. Att ha känt dofterna, hört ljuden, smakat maten och känt atmosfären. Under en period i livet reste jag väldigt mycket. Nya och gammla platser strömmade förbi och smalt samman. Till slut blev jag resmätt. Jag ville vara hemma.Nu har suget återigen infunnit sig. Det finns så otroligt mycket att se och uppleva. Här är min topp-5 lista på länder jag skulle vilja besöka.

1. Nya Zeeland. Dit har jag velat åka sedan jag var liten och såg ett tvprogram som utspelade sig där. Sagan om ringen filmerna gör inte suget mindre.
2. Korea. Födelselandet. Har så länge tänkt att jag vill åka dit men det har bara inte blivit av. Förr eller senare kommer jag dit.
3. Kina. Den Förbjudna Staden, kejsarens armé, bergsbuddhorna, maten, konsten, muren. Ett måste.
4. Thailand. Har hört så mycket om det att nu vill jag se det själv.
5. Australien. Har hört mycket om det också. Det verkar vackert och fullt av saker att göra och titta på. Dessutom är det därifrån korallfingergrodorna (litoria cerulea) kommer ifrån.

Sen finns det gammla favoriter som man återvänder till ibland. London är en favorit, Berlin en annan. Spanien har seglat upp som en ny favorit och jag vill absolut tillbaka till Tokyo någon gång. Det är också alltid trevligt att komma till Dublin som blivit som en tredje hemstad.

På nätet finns det en rolig liten site där man kan fylla i vilka länder man varit i. Så här ser min bild ut per november 2005:

create your own visited countries map
or vertaling Duits Nederlands

Den fjärde statsmakten?

Ganska nyligen deltog jag i ett seminarium i Stockholm. Temat för seminariet handlade om en allvarlig och viktig fråga men hur det än var kom vi också fram till att i dagens Sverige har grannar väldigt mycket makt. Grannen som nu för tiden ofta är en total främling, trots att man kanske bott intill varandra under många år. Den svenska grannen är en informell men reell maktfaktor.
Finns det någon som inte hört, sagt och/eller tänkt:

Vad ska grannarna säga?

Förvisso handlar ett grannanpassat beteende ganska ofta om att visa hänsyn. Musikvolym och surströmmingsintag i flerfamiljshus är exempel på företeelser som med fördel kan avpassas för att inte förarga grannarna mer än nödvändigt.

Men grannarna har mycket mer makt än så....
Vi anpassar, censurera och reglerar, ty grannen kontrollerar...
Nu pratar vi om allt ifrån att inte släppa ut maken i alltför slitna och noppiga gamla trädgårdskläder till att inte vilja synas tillsammans med utlandsfödda vänner. Det triviala och det inte triviala. Saker som grannen, på ren svenska, ska skita i.

Någon borde skriva en antropologiuppsats: "Goda grannar - Reciproka maktstrukturer i det svenska samhället"
För likväl som man utsätts för social kontroll av sina egna grannar är man någon annans granne.

Märk väl att jag nu inte ens gått in på tvättestugeproblematiken. Bara ett kort exempel hämtat direkt från undertecknads liv:
En dag möts man i husets gemensamma tvättstuga av en arg lapp uppsatt på väggen:

Städa efter er! Eller kan ni inte läsa?

Lappen refererade till tvättstugereglerna som fanns anslagna på väggen. (Förmodar jag ialla fall.)
Till detta har jag två kommentarer:

1. Ifrågasätter författaren verkligen övriga boendes läskunnighet?
2. Om övriga boende inte är läskunniga är en skriven lapp ett av de sämre sätten att kommunicera ett budskap.

Var kan man köpa en marodörskarta?

Kommer Hermione och Ron att bli ihop? Är Dumbledore verkligen död? Kommer Harry att kunna ha ihjäl Voldemort och själv överleva?
Jag får inte svaren imorgon men då är det dags för den flammande bägaren på bio. Biljetterna är bokade. Popcorn kommer att köpas.
Lalalala...

En kärleksförklaring

I helgen besökte jag huvudstaden. Hemstaden. Den tog emot i fredags morse i ett kallt grått dis på en centralstation som luktade av bilavgaser blandade med gammal urin och nybryggt kaffe.
Hälften av alla stockoholmare är inte födda i staden. Många av dem som kallar sig stockholmare bor inte ens där. Jag tillhörde den första kategorien men för fem år sedan övergick jag till att tilllhöra den senare.

Den vackra vackra staden mellan broarna, staden med det glittrande mälarvattnet som möter Saltsjöns bräckta väta vid Slussen, som för övrigt blivit utsedd till Stockholms fulaste plats.
Staden som är en av de städer i världen som har högst andel ensamhushåll samtidigt som invånarna har mer inomhusyta per person än de flesta andra i världen. Så bor stockholmaren. Stort och ensamt.

Och dyrt. Ju närmare stadens kärna, dessto dyrare är det. Ju närmare stadens hjärta, dessto mer åtråvärt. För Stockholm har en puls. Staden lever av sig själv. Staden regenererar sig själv.
Hur mycket den är stinker och hur många ensamma människor den än hyser, med alla sina solkiga problem och skavanker så är Stockholm ändå alltid vacker och staden är för mig, alltid hemma.

Samtidigt kära ni, är bostadsorten icke att förakta eller vad tycker ni om utsikten från mitt vardagsrum?

Ajaj

Jodå, den svenska tandvården fungerar alldeles utmärkt. Det råder det kanske inte någon tvivel om. Men AAAAAAAJ FAAAAN!Där rök en av mina två visdomständer. Det gjorde inte ont. Jag hade noga sett till att min tandläkare lagt in ordentligt med bedövningsmedel. Det gör förresten rätt ont. Att få bedövning. Lite ironiskt faktiskt. Det stora obehaget följer därefter, när man får syn på instrumenten. *gulp* Tänger och mejslar som skulle få vilken snickare som helst att dregla av längtan.

Sen kan man ju försöka verka oberörd medan tandläkaren hänger över en med spända muskler för att kunna bända bort delar av en. Det gör fortfarande inte ont men knakandet går inte att ignorera. Ett knakande och krasande liksom. Sen är det över. Det tar inte många minuter. Sen blöder man som en fontän en liten stund och sen släpps man ut med extra tussar att bita på om blodflödet tar fart igen och en lapp med instruktioner. Man får inte äta på två timmar vilket gjorde att jag fick avstå från lunch men det finns värre öden. Hustrun hade vänligt nog inhandlat soppa till middagen. Men nu gör det ont. Urk.Det blir Alvedon till nattamat ikväll.

Förresten, jag frågade tandläkaren om hon tror att mina två små hemliga visdomständer i underkäken kommer att ta sig upp. Det trodde hon inte. Det vanligaste är att visdomständer kommer fram före 35-årsdagen. Däremot hade hon sett en patient som fick sin sista visdomstand i 80-årsåldern så helt säker kan man inte vara än på sådär en 45 år.

Som tur är har jag ett hyfsat välbetalt arbete och tandläkarbesök av den här arten knäcker inte ekonomin. Däremot känner jag ett antal människor som inte gärna tar en oväntad smäll på över 700 kronor. Då talar vi ändå om ett relativt billigt tandläkarbesök. Det är inte extremt att behöva punga ut med flera gånger så mycket. Det är någonting vi behöver fundera över. Helt klart är att folk inte ska behöva avstå från vård de behöver på grund av svag privatekonomi. Hur det sen ska gå till kanske jag spånar om en annan gång.

Summa summarum. Jag har ont. Jag har en tand mindre. Jag är 740 kronor fattigare. Jag läker. Den skadade visdomstanden kommer aldrig att göra ont igen.

Var tog den svenska synden vägen?

Hörrni!
Nu håller vårt rykte på att gå rakt åt pipsvängen. Enligt en ny undersökning som tagit reda på hur ofta folk i olika länder har sex, rankar sig Sverige på plats 33 (!) av 41. Att italienare och fransmän har mer sex än svenskarna är kanske föga överraskande men schweizarna har mer sex! Norrmännen har mer sex!
I genomsnitt har svenskarna sex 92 gånger om året. Det innebär cirka 1,8 gånger i veckan.
När tv intervjuade folk på gatan med anledning av ovanstående resultat såg de intervjuade rätt uppgivna ut. " Ja-a det är väl vårt temperament. Folk i medelhavsländerna är nog mer öppna. Vi är inte så öppna."
Inte en helt sexig inställning alltså.
Kära ni, nu är Volvo amerikanskt, Kalles Kaviar norskt, pizzan har för länge sedan trängt ut palten i hemmen. Ska vi passivt låta även denna, en av de sista bastionerna, falla på detta solkiga sätt?

Va? Sitter du fortfarande kvar och läser? Hem och lägg dig!

Att vara eller inte vara en cancersvulst

Nu måste jag erkänna att jag inte uppfattat mig själv som en cancersvulst tidigare. Jag har liksom inte tänkt på mig själv som en tumör som förtär och förstör det friska och levnadsdugliga i samhället. Men det är tydligen dags att tänka om.
Eller helst inte. Det jag möjligen kan ha gemensamt med en cancertumör är att man får nog ta och stråla ihjäl mig innan jag upphör att vara det jag är. Kalla mig hopplös romantiker men jag lever i övertygelse men möjligen villfarelse om att min förmåga till kärlek är en god och positiv egenskap.

Åke Green, jag har ett par saker jag skulle vilja kalla dig också men jag avhåller mig för jag är snäll.

Detaljerna som gör skillnad

Ibland gör små detaljer stor skillnad. Det vet alla. När man står där med en halvt monterad Ikea-soffa och upptäcker att man fått nästan rätt skruv fast inte helt rätt skruv, då gör den lilla skillnaden stor skillnad. Att upptäcka mitt i middagen att receptet förmodligen föreskrev en halv tesked och inte en halv matsked extrastarkt chilipulver, kan vara ett annat exempel på detaljer som gör skillnad.
Sen kan man också tolka ordet "detalj" fritt. Detaljer som att göra skillnad på "min fru" och "din fru" och sånt.

Den detalj jag tänkte på när jag började skriva det här var skillnaden mellan "min fru" och "min partner". En hårfin skillnad kan man kanske tycka. Hon är ju min fru i alla praktiska avseenden och i de flesta juridiska. Ändå är det med mycket stor tillfredställelse jag konstaterar att regeringspartiets kongress uttalade sitt stöd för att det registrerade partnerskapet kommer att skrotas till förmån för könsneutralt äktenskap. Den stora juridiska skillnaden för min del blir att den som ingått äktenskap i Sverige även ska betraktas som gift i andra länder. Det spelar roll när man som jag lever med en ytis. Ja, egentligen spelar det inte så stor roll om man inte bor utomlands och man vill skiljas eller någon av oss dör men man vet ju inte, det skulle kunna hända.
Erm.. Döden är kanske inte så mycket en "om"-fråga som en "när"-fråga men ni förstår vad jag menar.

Hur som helst, det jag ville komma fram till är att skillnaden mellan att vara partnerskapad och att vara gift inte är jättestor ur praktisk juridisk synvinkel. Skillnaden ligger framför allt i att ges ett erkännande och tillmätas samma värde. Juridiskt och på andra sätt.
Någon kanske menar att det här är väl ändå ett trivialt jävla i-landsproblem. Om homona ska få kalla sig gifta eller partnerskapade.
Kanske är det rätt trivialt vad man kan kalla sig men de principer och värderingar som verkar för att jag ska få gifta mig är principerna om alla människors lika värde. Principen att alla ska vara lika inför lagen. Det handlar om värderingar som går ut på att man ska låta människan växa och utvecklas på sina villkor. Så egentligen är ställningstagandet för en könsneutral äktenskapslagstiftning bara en effekt av att tron på människors lika värde får ha en verkan.

Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är lika värdefulla.

Och så kära ni, borde alla sagor sluta.