...hon lindade honom och la honom i en krubba...

När jag var liten gick jag i söndagsskola. Varje söndag gick jag och min syster till en gammal omgjord lagård för att lära oss om Gud och Jesus. Vi var båda ganska entusiastiska och lyssnade gärna till de både lärande och inspirerande berättelserna.
Även om föräldrarna nu skickade sina döttrar till söndagsskola kan man nog inte säga att vi var särskilt religösa hemma hos oss. Vi gick inte till kyrkan om det inte fanns en särskild anledning såsom dop, bröllop, begravning eller den vanligaste orsaken, konsert.

Så här i efterhand kan man väl säga att vi blev ganska oreligösa som vuxna. Systern konfirmerades förvisso men kan knappast benämnas som någon särskilt gudsfruktig människa. Själv lämnade jag Svenska Kyrkan för många år sedan.

Ialla fall. Hemma hade vi till varje jul en julkrubba. En väldigt fin sådan med ett litet hus med figurer i, föreställande stallet med Jesusbarnet, hans föräldrar, de tre vise männen osv.
Visserligen råkade Jesusbarnet spolas ner i toaletten något år men mamma lyckades ersätta honom.

Nu är jag vuxen och har ett eget hem och så i år kom jag på idén att jag ska också ha en julkrubba!
Eftersom jag sedan mycket späd ålder haft en stor kärlek till Barbapapa bestämde jag mig för att min julkrubba skulle befolkas av barbor.
Av hustrun har jag fått små barbafigurer i plast och nu gällde det bara att få dem att se fromma och julkrubbiga ut. Med hjälp av piprensare, träknappar och tvinnat presentsnöra modifierade jag figurerna. I en leksaksaffär hittade jag en plastkalv till ett hutlöst pris och krubban byggdes i papp med tandpetarben.
Och här är resultatet:

Nu är det jul igen!

Hoppsan!
Tiden smårusar iväg och rätt vad det är så står julen för dörren. Det är återigen dags för skinka, julklappsrush, pynt och pyssel.

Det blir ingen gran i år heller. Vid närmare eftertanke har det nog inte varit gran på närmare femton år så det är kanske ingen ide att spela ut ett trauma över det.
Bloggen ska återupptas. Den har ju legat i träda under året.
Visserligen har det funnits en hel del att reflektera över men man måste känna sig inspirerad.

För dagen noterar vi att Sydkorea har fått en ny president. Den konservative Lee Myung Bak. (Ett namn inte helt olikt mitt eget faktiskt.) Man tror att han inte kommer att föra de koreanska staterna närmare varandra och processen som Kim Dae Jung öppnade för hamnar nu i ett svårare läge.

Vi noterar också att den svenska vintern är sjukdomsfrämjande. Enbart i den närmaste familjekretsen finns flera fall av trägen hosta och även magsjuka.

Vidare noteras även att svält inte kommer vara någon överhängande risk den här julen heller. Hemmet har redan börjat fyllas med choklad, kakor, goda drycker och andra kulinariska fröjder.

Ned räkningen till jobbstarten har också börjat. 14 dagar kvar. Tillförsikt och lätt nervositet.

Vi återkommer inom kort.

Min rasistiska mage

Genom åren har min mage givit mig ganska mycket problem. Det är not korrekt att beskriva min mage som rätt kinkig. För mycket fett resulterar i knip. För mycket mjölk blir också knip och uppblåsthet. För mycket lök, artificiella smakförstärkare, vissa kryddor med mera resulterar i diverse obehag som jag ska bespara er närmare beskrivning av. Alkohol i är inte heller populärt hos magen. Allt från milt obehag till kraftigt obehag. Juice lika så.
Kort sagt, jag tänker ganska mycket på vad jag äter och dricker.
Man lär sig leva med detta och kommer på hur man ska undvika de värsta fallgroparna. Ibland gör man bedömningen att det är värt att äta någonting riktigt smarrigt och sen ta en arg mage. Ofta ångrar man sig efteråt.

Men...
Jag har gjort en märklig upptäckt. Min mage blir inte kajko av östasiatisk mat!
Jo det är klart, ris är universalt snällt men koreansk mat innehåller duktigt med kryddor. Jag läste en gång en matrecension om koreansk mat. Omdömet blev att maten var mycket god men efter en koreansk middag har man en andedräkt man kan rengöra ugnar med... Kimchi som serveras till snart sagt varje rätt består av en ansenlig mängd chilipeppar. Huvudingrediensen är dessutom kål, vilket lätt orsakar uppblåst mage. Bland övriga ingredienser återfinns också mycket vitlök och salt.
Det låter som en magdödare men min mage äter denna rätt helt oberörd. Skumma små pickles i chiliröd härlig gochujangsås och hårdmarinerat kött fungerar hur bra som helst.
Heta thailändska rätter fulla av chili och röd och grön curry med lime och kokosmjölk borde verkligen lämna mig halvdöd på badrumsgolvet, men icke! Det går hur bra som helst.

Min mage verkar helt enkelt inte ha förlikat sig med att vi flyttat från asien till europa. Det sitter där och muttrar för sig själv på koreanska och undrar när det kommer mer kimchi, bolgogi, chapchae och bibimbab. Mani moegoesipsio!

Hur stark är ensam egentligen?

Läste härom dagen att skådespelerska Johanna Sällström dött 32 år gammal. Genom artiklarna förstår man att hon tagit sitt eget liv. Tydligen under en persmission från sluten psykiatrisk vård.
Igen börjar man skrika om mer psykiatripengar. Jodå, jag kan visst hålla med om att psykiatrivården i Sverige behöver mer pengar. Självklart finns det mycket som kan bli bättre med mer resurser. Däremot tror jag inte att man ens med miljarder och miljarder kan förhindra alla tragedier som orsakas av att någons verklighetsuppfattning mer eller mindre plötsligt förvrids och deras sinnen vanställs.

Hur som helst. Nu frågar jag mig om en utökad satsning är som att investera i flear vattenhinkar istället för att gå och prata med pyromanen?
Vi vet att trycket på psykvården ökar. Den psykiska ohälsan ökar hos hela befolkningen och inte minst hos unga kvinnor. Rimligen borde det finnas en orsak till detta. Eller mer troligt, ett antal orsaker.
Var tappade vi bort oss själva?
För vad hjälp är utvecklingen om vi inte klarar av den?

Så mer resurser till psykiatrivården. Absolut. Men kanske borde vi stanna upp och fundera lite på vår värld ibland. Konsten att prioritera kan bli den största överlevnadsfärdigheten.

Åh så krälar vi bakåt...

Nu har stackars bloggen blivit negligerad jättelänge. Inte för att jag har varit sådär förskräckligt upptagen. Snarare för att det inte har hänt så mycket att skriva om.
Idag är jag dock jätteförkyld och har tillbringat största delen av dagen i sängen.

I dagens Aftonbladet kan man idag läsa om rektor Ingwar Blomster i Särlaskolan, Borås som säger att flickor som blir tafsade på får skylla sig själva.
Han menar att de slänger sig om halsarna på pojkarna och klär sig utmanande.

Om hon inte beter sig felaktigt så kan hon vara trygg.

Ja gode värld! Vilken sten har rektor Blomster krälat ut underifrån?
Flickors rätt att inte bli antastade sitter i hennes kläder? Det kan inte vara så att alla människor har rätt att inte bli antastade?
Och pojkarna då? Dem har rektor Blomster reducerat till en hop okontrollerbara idioter som inte kan lära sig att man inte kan antasta folk hur som helst. Eftersom det inte finns något hopp för pojkarna måste man ändra på flickorna. Som vanligt.
Eller ännu värre. Pojkarna är i sin fulla rätt att antasta flickor som inte beter sig dygdfullt.
Vilket är det rektor Blomster?

Inte så uppiggande

För tillfället är jag arbetslös. Med anledning av detta har jag anmält mig till Arbetsförmedlingen. Det är ett krav för att man ska kunna uppbära ersättning från a-kassan. Man måste deklarera att man står till arbetsmarknadens förfogande.

Först måste man anmäla sig. I det ingår att man fyller i cv-blanketter i arbetsförmedlingens databas och pratar kort med någon som skriver in sig.
Sen ska man komma tillbaka och styrka de meriter man åberopar. Kan inte påstå att jag har närmelsevis alla papper kvar. Sedan jag slutade gymnasiet 1988 har jag flyttat åtta gånger. Det är några papper som har förkommit på vägen, om vi säger så.

Sen ska man gå på basinformation i grupp. Det är obligatoriskt att gå till mötet. Annars skrivs man ut från arbetsförmedligen och får ingen a-kassa.
Mötet tog cirka en timme. Under den timmen ägnades största delen av tiden till att berätta vad vi som arbetssökande måste göra för att få fortsätta vara inskrivna hos arbetsförmedlingen och därmed kunna uppbära a-kassa. En liten del av tiden ägnades åt vad arbetsförmedlingen kan göra för oss. Ungefär lika länge ägnades åt vad arbetsförmedlingen inte längre kan göra för oss efter regeringsskiftet och ytterligare ungefär lika lång tid gick åt till att ropa upp oss som var där och ge oss en tid var för att komma in och göra en personlig handlingsplan. Handlingsplansmötet verkade dock mest handla om att komma överens om hur ofta man ska redovisa vilka jobb man sökt.

Nu kommer jag säkert att låta otacksam och gnällig men jag kan inte säga att informationsmötet fick en att känna sig särskilt informerad eller stärkt. Tvärtom kändes det som flera ton måsten bara haglade över en.
Självklart ska systemen inte utnyttjas. Och, jo, jag kan förstå att det måste finnas regler och kontrollmekanismer men det kändes mest som att man var en misstänkliggjord och ganska misslyckad människa som som måste kontrolleras och som förmodligen inte var helt kapabel att förstå särskilt mycket.

Samtidigt finns det en ganska livaktig diskussion om att det fuskas så mycket och vi måste bli hårdare. Kontrollerna måste bli hårdare. Det måste bli större skillnad mellan att arbeta och att inte arbeta.
Så här tror jag. Det finns en skärningspunkt där kofficienten som är kontroll och krav skär kofficienten som är stöd och hjälp. När kontrollen och kraven känns större och tyngre än stödet och hjälpen får man den arbetssökande att krympa och känna sig mindre och sämre än vederbörande gjorde från början. Då tror jag att man fått försämrade förutsättningar för att framgångsrikt söka arbete.
Genom ökade kontroller och krav kan man eventuellt få fatt i de som fuskar. Hur stor ska ration fuskare - icke fuskare tillåtas vara? Hur många är det värt att trycka till för att hindra en person att fuska?
Låt mig säga att jag inte tycker att man ska fuska. Jag ogillar starkt att folk underminerar våra trygghetssystem genom fusk och att man på falska grunder tillgodogör sig medel som byggts upp i god tro.
Dock tror jag inte att vi någonsin blir av med alla fuskare. Jag menar också att man måste se till helheten och fråga sig vad fuskjakten ska få kosta.
Det mest stickande är försämringen av a-kassan och sjukersättningen. Det är möjligt att det motiverar en och annan att anstränga sig hårdare för att komma ut i arbete men att kollektivt straffa alla som ofrivilligt står utanför arbetsmarknaden är förkastligt.

Jag återkommer till ämnet när jag varit på möte om min personliga handlingsplan om några dagar.

God bless America

Först och främst vill jag uttrycka entusiasm över Hillary Clintons beslut att kandidera till persidentposten i USA.
Jag tillhör skaran so tycker det vore jätteroligt om hon blev president. Min enda lilla invändning skulle möjligtvis kunna vara hennes ålder. Hon kommer att vara drygt 61 år gammal vid valet 2008 och om hon sitter de tillåtna åtta åren skulle hon vara 69 vid andra mandatperiodens slut. Inte för att det på något sätt skulle vara anmärkningsvärt gammalt för världsledare men det är ett av världens tuffaste jobb det gäller och man ska orka med det.

Hur som helst. Jag har förstått att Hillary i många läger är en oerhört kontroversiell kandidat. Många känner sig hotade av en stark kvinna som för en politik som utmanar många av de traditionella ordningarna. Hon har ett rättvisetänkande, hon har ett jämnställdhetstänkande, hon bryr sig om hur USA uppfattas även utanför landets gränser och många ser sina privilegier hotade. Många hatar henne innerligt. Dessutom får man lägga till att hon får bära sin makes otrohet som en kvarnsten runt halsen. Tankeskuttet från henne som person till Monica Lewinksi via Bill, är inte jättelångt.

Osökt kommer man då in på Bill Clinton. Charmknutten som förhållandevis ung tog sig in i Vita Huset och vände USAs ekonomi från rena deppämnet till en framgång. Tillväxten var mycket god, han införde sociala reformer som framför allt kom de lägre och mellersta samhällsskiten till gagn och han förbättrade kraftigt USAs relationer med stora delar av omvärlden. Sen kom då som sagt Monica Lewinksi och det är otrohetsaffären många kommer att minnas Bill Clinton för. Inte den så framgångsrika politik han förde under åtta år i Vita Huset. Det är sorgligt.

Vid ett par tillfällen har jag hört Bill Clinton intervjuas efter att han avgått som president. Han pratar ledigt och med den insattes självklarhet om nästan vad som helst. Allt ifrån jordbrukssituationen i Ohio till globala klimatförändringar och oroshärdar i mellanöstern.
Efter det känns det rätt hopplöst när man ser George W Bush kämpa för att få ur sig fyra ord i taget på ett sammanhängande sätt.
Bush som för övrigt raskt raserat mycket att det Clinton-regeringen byggt upp. Bush som fostrar amerikanerna i andan att det är korkat att dela med sig för att hjälpa andra för de har minsann också en chans till den Amerikanska drömmen om att resa sig ur misär och bli nåt!
Och sen kriget i Irak då.
För priset av två missiler kan man betala lön, sociala avgifter och förmåner för en lärare i USA under ett år. Till exempel.

Sen kan man bara som kuriosa se att BNP per capita i USA ligger på 42.000 US dollar. I Sverige är motsvarande siffra 29.800 och i Sierra Leone 900.
Ändå lever ungefär 2 miljoner amerikaner under fattigdomsgränsen. Det är många familjer som bor i husvagnar i husvagnsparker. Alla har inte vatten och avlopp. De fattiga kvarteren i vissa av storstäderna är inte tjusigare än fattiga kvarter i länder som är oerhört mycket fattigare än USA. Länder som USA tycker att de borde hjälpa.
Bush har inget intresse av att ge alla amerikaner tillgång till riktig hälso- och sjukvård. Han för medvetet en politik som bygger på att hundratusentals amerikaner arbetar heltid till löner som det inte går att försörja sig på.
Underskikten i det amerikanska samhället vaktar sina positioner som hökar och ingen är villig att ge någon en cent för att det ska bli bättre för alla för det finns ingen tillit till systemet. Bättre att bevaka det man har.

Men det finns hopp. Ett av dem heter Hillary Clinton.

Snart ingen enhetstaxa

Visserligen är jag nyligen återinflyttad till Stockholm men jag har noterat att SLs mycket populära enhetstaxa ska tas bort. Jag minns när jag läste om att den skulle införas, under den förra majoritetens styre. Jag kommer ihåg att jag verkligen blev glad och tänkte at 'Det här är en jättebra grej! Vilket lyft! Och det gynnar framför allt de som har det lite sämre ställt och miljön."
Sen minns jag när jag satt och läste moderata förslag inför valrörelsen. Man ville sänka väldigt många skatter men en skatt man ville höja var den på kollektivtrafik. Personligen tycker jag det smakar ganska illa när man vill finansiera sänkningar av förmögenhetsskatten genom att göra det dyrare för vanligt folk att åka till och från jobbet.
Ja ja, nu gjorde de det rejält mycket dyrare att åka kollektivt i Stockholm ialla fall. Från 40kr för tur/retur till jobbet mot 160kr för samma resa efter den 29:e januari. En skillnad på 120 kronor på en resa in till stan fram och tillbaka. En skillnad på 240 kronor för ett hushåll på två personer. Det är smällmycket biligare att ta bilen. Om man nu har bil.
Man kan med tunnelbana åka mellan Norsborg och stan fram och tillbaka åtta gånger eller för samma pris åka med flyg mellan Stockholm och Malaga fram och tillbaka en gång. Jag vet ju vilket jag tycker låter roligast!

Jo. Visst. Man kan köpa månadskort för 620 kronor och åka hur mycket man vill. Det är bra men det hade varit betydligt mycket bättre om folk hade möjlighet att göra det eller åka för enhetstaxan 20 kronor.
En parantes, mina tidigaste minnen av SLs månadskort var att det kallades för femti-kortet för det kostade femtio kronor att köpa. Sen blev femti-kortet sjutti-kort.
Nu är det ingen som talar om sexhundratjugo-kortet.

Kampen mot människans natur går vidare!

När man flyttar gäller det snabbt som ögat packa upp för annars börjar kampen mot människans natur. Igen. (Jo jag har beklagat mig över människans natur förr här på bloggen.)
Vaddå? Vad är det den här gången då, undrar ni kanske nu.
Jo, kampen mot en av de egenskaper som gjort människan så framgångsrik som art. Förmågan att anpassa sig efter rådande förhållanden.
För det är skrämmande hur snabbt man slutar se saker i sin omgivning.
I mitt fall handlar det om tjugo lådor som står i vardagsrummet. Jo, visst kan man tycka att det verkar skrymmande att ha ett lådberg i vardagsrummet. Som sagt, det var det de första dagarna. Förfärligt rent av!
Men nu ser jag dem knappt. Jo det är klart att jag vet att de är där och visst ska de packas upp.

Då kommer vi till den andra delen av dagens inlägg. Nämligen den delen där jag förbannar min egen dumhet.
På flyttfirmans inrådan packade vi våra kläder i stora svarta plastsäckar. Såna där avfallspåsar som vi alla har sett.
Vi packade också påsar med kläder vi bestämt oss för att skänka bort.
Ja ni ser säkert vart det här är på väg.

Allra sist packade vi en påse med kläder som använder ofta. Vardagskläder. Favoritkläder.
Mmmm... just det. När jag idag packat upp den sista påsen med kläder kunde jag kallt konstatera att den sista säcken inte finns i lägenheten. Den enda slutsats jag kan dra är att vi glatt lämpade av den säcken också i klädinsamlingen vid Amiralens köpcentrum i Karlskrona.
Urk.

Efter denna upptäckt var vi tvugna att pigga upp oss själva med en liten tur till Ikea. Jag tror att det är omöjligt att göra Ikeabesök på mindre än tre timmar.
Vi som förbannat att vi hade så mycket saker när vi flyttade upp, har nu skaffat oss ännu mer.

Gott Nytt År!

Jaha, då har vi alltså gått in i ett nytt år. 2007.

Det påbjuder liksom att man ska blicka tillbaka lite och summera året som gått.

Nåväl, ett par korta rader då.

Vi överlevde fågelinfluensan trots att den bokstavligen fanns invid knuten.

Vi överlevde också koleran invid knuten. Vi överlevde även fotbollsVM, även om det ibland fanns viss tvivel.

Sommaren kom och gick och fiskeförbannelsen bröts. Många goda abborrar hamnade i min stekpanna!

Ny bil! Jättehärlig att köra.

Sen kom valrörelsen. Om vi tvivlade på att vi skulle överleva fotbollsVM var tviveln större och ännu mer befogad nu. Vilket slit!

Vi kom inte iväg till Spanien under hösten tyvärr men det blev dags att verkställa förberedelserna för flytten. Att köpa lägenhet på distans är lite jobbigt för nerverna. Som tur är har jag en mor som är mycket snäll och dessutom mycket kunnig när det gäller fastighetsbranchen, så det ordnade sig på ett utmärkt sätt. Annars är det nog lite oortodoxt att se lägenheten för första gången en halvtimme innan man skriver på kontraktet.

Vi började packa ihop hemmet tidigt. Vi hade jättegod tid på oss. Så god tid att vi hela tiden tänkte att vi hade så gott om tid att vi inte behövde jäkta. Så tänkte vi ända fram till att vi inte hade gott om tid längre och tilltagande panikkänskor infann sig.

Samtidigt byggde kollegan och jag en talarstol till Folkets Hus.

Vi flyttade. Det blev jul. Vi firade glatt och lustigt och här är vi alltså nu på den första dagen på det nya året.

Jag är från och med idag officiellt arbetslös men det känns inte så tungt faktiskt. Värre är då de återstående ouppackade lådorna i vardagsrummet. De där man hade så god tid på sig att packa.