Naturen är för långsam

Naturen är skit. Ialla fall för långsam. Jag vet att det inte bara är jag som tycker att evolutionen går på tok för långsamt i jämförelse med människans utveckling.

Varför denna klagosång, kanske man kan fråga sig då.

Jo. Så här är det. Jag är genetiskt kodad att attraheras till mat som är så energirik som möjligt. Fett och kolhydrater. Ödlehjärnan, instinkterna, smaklökarna och allt det där dreglar av förtjusning när jag närmar mig friterad mat, godis, pizza, gräddsås och dylikt. Min primitiva lilla urmänniska innuti tänker "Åh vad gott!!!". Den har så mycket inflytande att hela jag tycker att det är gott. Glass... Chokladpudding... Fondue...

Logiskt nog skriker då också kroppen/min inre urmänniska "Nej! Usch! Fy! Äckligt!" när man läser hälsotipsen om mer fibrer, mindre fett, glykemiskt indexanpassad kost och light produkter.
"Nej!", skriker urmänniskan där inne. "Gå inte på den. Du vet aldrig när du får mat nästa gång. Lagra! Lagra! Lagra! Ät upp allt på talriken! Slicka upp det sista av gräddsåsen!", vrålar den lilla urgulingen som har direktkontakt med instinkterna. "Ta en efterrätt! Och för guds skull, träna inte! Rör dig så lite som möjligt så att du inte gör av med energi i onödan. Du vet aldrig när du blir tvungen att fly för ditt liv."

Och så fortskrider mitt liv. Kampen mot urarvet går vidare.

Visst är det fint med Lucia...

Nu så här i valtider samtalas det om allt möjligt politiskt. Pensioner och fastighetsskatt är naturligtvis heta ämnen. Lika så integrationsfrågor och invandrarfrågor.
Inte sällan har folk riktigt tunna och dåliga förklaringar till varför de inte vill ha invandrare i Sverige. Jag kan misstänka att det i grund och botten ofta finns en rädsla för att man själv ska få det sämre. Jag tror att det är vanligare än en bara en rädsla för det främmande. Om folk var säkra på att alltid skulle ha det välställt och välordnat tror jag att de flesta skulle strunta helt i om andra var kineser, turkar, tyskar eller svenskar.
Förmodligen är några också rädda för att de skulle behöva ändra sig på något sätt. Vanor, traditioner eller sätt.

En kvinna jag pratade med idag slog dock huvudet på spiken när hon berättade om sin släkting som bor i USA. Släktingen bor i ett område dit många svenskar utvandrade och än idag finns det folk där som pratar svenska.
Man ägnar sig åt svenska traditioner som att fira midsommar och Lucia och någon gång om året har man fest med smörgåsbord. När detta berättas här hemma i Svergie tycker de flesta att det låter väldigt trevlig och roligt att man håller i traditionerna.
"Jamen", sa kvinnan jag pratade med "Varför ska vi då inte låta invandrare i Sverige göra precis samma sak? Varför tycker man att det är hemskt och hotande när andra gör precis det vi tycker är så trevligt?"

En god fråga. Grunna på den.

John och Stephen

Låt mig presentera John och Stephen.

Kanske ska man börja med en liten bakgrund till varför jag har dessa två mysko figurer på min soffa.
När jag var barn på 70-talet fanns det ett tv-program som hette Barbapapa. Huvudpersonen hette föga förvånande just Barbapapa. Han var stor och rosa och kunde ändra form. Han hade en fru och sju barn.
Jag älskade det här programmet! Genom mina föräldrars försorg och sparade veckopengar lyckades jag samla ihop en hel frottémjuk barbafamilj. Man fick åka in till Stor och Liten på Regeringsgatan och köpa en barba. En i taget kom de hem till mig.
Av min ursprungliga barbafamilj återstår endast Barbapapa själv, idag. Han är sliten. Enögd och halvt hudflängd.
Genom hustruns extraordinära brilljans har jag återigen en hel barbafamilj hemma men det är en annan historia.

Hur som helst. För ett par månader sedan var jag och besökte min kollega i Växjö. När vi gick genom Växjö hamnade vi i en affär med diverse barnsaker. Och där på en hylla satt John.
Han är den blå. Jag visste redan när jag såg honom att han skulle följa med hem. Sen fick jag känna på honom och det finns inget sätt att beskriva hur skön han är att krama! Det låter löjligt men det är sant.
Kollegan trodde inte att det var så men sen kramade hon honom och funderade genast på att skaffa en egen. Expediten log lite och berättade att hon har två hemma på soffan.
På hemvägen från Växjö satt John säkert bredvid mig på passagerarplatsen med säkerhetsbältet på.
Hustrun blev kär i John efter första kramen.

På väg upp till Stockholm var vi tvungna att åka genom Växjö och hämta Stephen, den svarta barban.
Nu bor de hemma på soffan. Jag tror att de kramar varandra i hemlighet när ingen ser. Inte nödvändigtvis för att de tycker om varandra men de har upptäckt hur fantastiskt sköna de själva är att krama.

Minnets korridor

Nyligen träffade jag en kvinna jag inte sett på ett tag. Under den tiden har hon blivit diagnostiserad med en minnessjukdom.
Sakta men säkert stängs dörrarna i hennes minnes korridor.
Först stängs dörrarna in till de små skrubbarna. De små utrymmena som hyser saker som någon gammal arbetskamrats namn, en avlägsen släktings bostadsort eller kanske portkoden.
Vartefter går fler dörrar igen. Så småningom även de som leder in till minnesbilder som använts ofta och som är viktiga. Dörren som leder in till rummet där minnesbilden av vägen hem från affären finns. Dörren in till rummet där minnesbilden av telefonnumret hem finns.

Till slut stängs dörrarna till rummen där minnena av de älskade bor och de försvinner för alltid.
Och en dag går dörren till minnet av den hon själv är, igen. Och kvar står människan i en lång korridor fylld med låsta dörrar som leder in till minnesbilderna hennes liv.
Det är ett grymt öde.

Att tänka på henne och hennes sjukdom fick mig att fundera på mina egna minnen. Vissa saker man varit med om känns nästan overkliga. Nästan som någonting man drömt eller kanske sett på film. Här är ett från ett av rummen i mitt minnes korridor:

Jag ligger ute på ett båtdäck och tittar upp mot den mörka himmeln. I ögonvrån ser jag en lampa där myggor, knott och nattfjärilar fladdrar med vingarna i tro om att de flyger mot solen.
Vi glider sakta över det lugna vattnet på Karibadammen och luften är fylld av den afrikanska nattens ljud. Insekter, fåglar, grodor och prasslet av större djur. Längst stränderna stryker osynliga anteloper, leoparder, bufflar och elefanter.
Bredvid mig ligger min syster och på min andra sida ligger morfar och sover.
Jag är tolv år.

Pest eller kolera?

Kolera.
Utanför huset.
Historien återupprepar sig. Den lilla ö jag bor på var en gång i tiden kolera-ö. Här satte man smittade i karantän.
Nu är koleran tillbaka. Jomen!

Minns ni sist jag nämnde att jag sett mitt hus i tidningen. Det var när man man sköt en fågel med misstänkt fågelinfluensa, ett par meter från huset.
Sist jag såg mitt jobb på nyheterna var det för att en stackars desperat man förskansat sig i en byggnad med sin son som gisslan. Anledningen var att han inte ville bli utvisad och han hotade att tända eld på sig och sonen, om jag inte missminner mig.
Och tänka sig! Idag var badplatsen runt knuten OCH arbetsplatsen på tvnyheterna! Ty om man badar där jag bor kan man få kolera och bli tvungen att vistas på intensiven eller infektionsavdelningen i huset bredvid det jag jobbar i.

Slutsatsen jag tvingas dra av denna dystra statistik är att när jag ser mitt hem eller min arbetsplats på tv bådar det illa.
Jag föredrar att inte dra slutsatsen ett steg längre och spekulera i om det är en slump eller om det har med mig att göra....