Mammor och Hollywood mm

När man läser föregående inlägg kan man nog tro att jag rackar ner på moderskapet. Så är det inte. Jag tycker att det finns någonting oerhört vackert med föräldrarskap och det är nog det ultimata ansvarstagandet man kan åta sig. Kudos till föräldrar!
Invändningen var mot den skenhelighet som styr de stora pengarna och den breda main stream underhållningsbranschen.
Jag är också mycket skeptisk till att man adopterar bort barn i fall där den biologiska modern egentligen har förutsättningar för att utöva föräldrarskap. En adoption ska vara en lösning på ett ganska traumatiskt problem. (Svår sjukdom, extrem fattigdom, missbruk, annan svår utsatthet, etc.) Att vara relativt ung är i sig inte ett hinder för att vara förälder. Självklart inte idealiskt! Men i filmen Juno, precis som i stora delar av den kristna högerns retorik, tycker jag att man förringar problematiken med att lämna bort sitt barn. Man tror också att adopterade barn ska nöja sig med förklaringen att det var för ens eget bästa man blev adopterad. Ofta var det så men förklaringen är oftast inte riktigt så enkel och frågeställningen föregås av ganska komplicerade resonemang. Inte sällan mycket stora frågor för en liten människa.

Ja ja, vi lämnar ämnet här.