Vem har rätt?

Idag står det i Dagens Nyheter att de äldre är mest positiva till äldrevården. Jag måste erkänna att jag är en av dem som med fasa läst om vanvård och förnedrande omständigheter inom äldrevården. Det är lätt att göra sig en alldeles egen skräckbild. Men rimligen är de äldre som är föremål för äldrevården, de som är bäst rustade att bedöma den vård de får. Jag borde kanske inte vara förvånad efter att ha arbetat med hälso- och sjukvårdsfrågor i flera år. Vi inom den sektorn vet att Sverige står sig väldigt väl i internationella mätningar. Både när det gäller kvalitet, väntetider och vad man får ut för pengarna. Den allmänna bilden är dock ibland rena skräckbeskrivningar av misär utan gränser. Samtidigt är de som behandlats inom svensk vård, i allmänhet mycket nöjda. När det gäller vården finns det faktiskt en förklaring var för bilden och vårdtagarnas upplevelse skiljer så mycket. Vi har begått en pedagogisk blunder helt enkelt. I Sverige satsar vården mest på dem som är mest sjuka och minst på de som är friskast men kanske lite krassligare. Och de flesta av oss blir ofast inte mer än lite krassligar. Tack och lov. Men kommer man till vårdcentralen med en lätt åkomma som inte kommer att bli värre så får man ofta vänta en stund. Det kan vara väl så irriterande men knappast bevis för dålig vård. Vi har inte heller lyckast kommunicera att köer till olika behandlingar inte går till som en kassa-kö i matbutiken. Det är inte så att man nödvändigtvis kommer fram i den ordning man ställt sig. Man kommer oftast fram i den ordning läkarna bedömer att ens tillstånd kräver. Igen, minst sjuk väntar längst. Sen kan man diskutera om det är rätt men så är det. Personligen tycker jag det känns rimligt.