Miljöskadad

Nu har jag alltså återbördats till hemstaden efter en sex år lång vistelse i Blekinge.

Det var Karlskronahem som introducerade mig för seriös sopsortering. Hård plast på ett ställe, mjuk plast på ett annat, färgat glas i en låda och ofärgat i en annan. Brännbart avfall i en container men dock inte sånt som är komposterbart för det ska i små bruna påsar som man sen slänger i komposten. Sen finns det deponisopor.

Hustrun stretade emot. De mesta åkte i 'brännbart' till att börja med. Kompostpåsarna läckte och luktade. Påsarna var kletiga och smetiga. Det är kladdigt att vara miljövänlig.

Dock vande vi oss så sakteligt och blev allt bättre. Vi ska dock erkänna att en hel del av det komposterbara hamnade i brännbart men det känns inte så miljöskurkigt.

I mörka stunder intalade jag mig själv att allt är faktiskt brännbart. Det är bara en fråga om temperatur. Så det så!

Nu är vi alltså tillbaka i Stockholm. Vi bor i ett hus byggt 1991. Alltså inte särskilt gammalt men inte sprillans nytt. Och vi har sopnedkast! Ett sopnedkast. Där ska allt utom returpapper slängas. (Det finns ett särskilt rum för returpapper.)

Och nu känner jag mig som en syndare av stora mått. Det vi muttrat och grymtat om så mycket känns plötsligt rätt. Det bär liksom emot när man trycker ner en plastförpackning i slaskhinken.

Om Karlskrona arbetarekommuns ombudsman läser det här kan hon konstatera att hennes hjärntvätt fungerat.