I förra valrörelsen hörde man mycket om att bidragsfuskarna ska klämmas åt. Det har jag skrivit om här förrut. Låt mig först slå fast att jag tycker det är helt förkastligt att på felaktiga grunder tillskansa sig samhällets pengar. Jag tror också att det behövs någon form av kontrollmekanismer. Men metoderna måste vara praktiska. Jag tror att vi med kunskapen om att det finns folk som fuskar, ändå måste ha system som bygger på att att vi litar på folk. I förra veckan skrev medierna om att man nu konstaterat att det inte föll särskilt väl ut med ökade krav på sjukintyg från dag ett. Det är varken billigt eller praktiskt att tvinga mensvärkande, migränlidande, kräksjuka och andra krassliga att ta sig till vårdcentralen för att få sina sjukintyg. Det hade en hel läkarkår och väldigt många andra människor också kunnat konstatera innan man sjösatte systemet.
Den andra bidragsfuskarjaktmetod som kantrat är den som kräver att förskolan ska skriva intyg om att barn inte vistats på förskolan. Personalen har efter försök kommit fram till att administrationen tar för mycket tid från barnen helt enkelt. Problemet med folk som VAB-fuskar måste få en annan lösning.
Att folk fuskar är dock inte en anledning till att skära i trygghetssystemen. Att fuskare finns ska inte innebära att sjuka straffas generellt. Den som faktiskt är sjuk och i behov av samhällets stöd blir inte friskare av att få mindre pengar.
Jag tror att det här mest var ett försök från regeringens sida att ytterligare inpränta bilden av fuskarsverige. Att det finns massor av pengar att spara på folk som lever med stöd från samhället för att så många är fuskare. Att vi som arbetar betalar för att ska kunna slappa och slippa jobba. Det är det som våra skatter går til. Dessutom försöker man visa sig handlingskraftig. Populistiskt, dyrt och dumt.
