Men du är ju inte representativ...

Det är väldigt vanligt att människor vill vara som andra är mest. Man vill passa in. Inte sticka ut. Kunna identifiera sig. Finna bekräftelse, styrka och lugn i att många andra är som man själv och/eller tycker som man själv tycker. Jag har varit där själv ganska ofta. Det är bekvämt att luta sig tillbaka på resten av gruppen. Jag tror det är väldigt mänskligt. Vi är ju ändå flockdjur.

Men i alla tider har det funnits folk som har velat eller tyckt någonting annat än majoriteten. Eller så har man helt enkelt avvikit på något annat sätt. Vi människor har inte alltid varit så bra på att hantera de som avvikit från majoriteten.... Dåtidens svenskar brände kristna missionärer på bål, man har gömt handikappade familjemedlemmar på vinden, vänsterhänta människor har tvingats lära sig använda höger hand, människor har fänglasts och torterats på grund av politiska övertygelser och många har dödats på grund av sin hudfärg. Listan kan göras väldigt lång. Alltför lång. Några av mänsklighetens mörkaste ögonblick finns med.

Hur som helst, på den plats och i den tid jag lever, finns det tack och lov inte så många riktigt grova kränkningar av människor för att de avviker från majoriteten. Visst begås det hatbrott i min hemstad men de sanktioneras i allmänhet inte av majoriteten. Men att vara annorlunda är fortfarande att vara annorlunda. Vad jag från början ville ta upp är att jag är rätt trött på att folk avfärdar vad jag sägar och som skäl anger man att jag "inte är representativ". Nähä! Så då räknas det inte vad jag säger bara för att folk i allmänhet inte är som jag. De är födda någon annan stans, har läst andra saker, har inte läst, är troende, är heterosexuella, har två föräldrar, har barn eller nåt annat...
Antingen är jag väldigt väldigt ovanlig eller så har jag någon slags fallenhet för att befinna mig i sammanhang där andra är ovanliga. Eller så är vi bara osynkade.

Visst kan man finna en viss frihet i annorlundaskap men ibland önskar jag nästan att jag kunde dra på mig någon slags dräkt eller nåt, och bli precis som alla andra en liten stund.

Men sluta nu da!

Härom dagen spårade fotbollsderbyt ut igen. Slagsmål, skadegörelse och allmän oordning. Klubbarna svär sig fria. Idrottsarenornas ledningar svär sig fria. Polisen svär sig fri. Hejarklackarna svär sig fria. "Det handlar om ett fåtal rötägg.", "Det är polisens sak.", "Att stänga av individer hjälper inte dem."

Näe, det kan hända att det inte hjälper dessa individer att de inte får gå på fotboll men det hjälper fanimig mig att de inte trasar sönder saker och varandra och skrämmer slag på folk. Våld är vidrigt och vandalism kostar pengar som skulle kunna göra så otroligt mycket mer nytta.

Det måste styras upp. Mitt och många andras tålamod tryter. Hur svårt är det att gå ut och titta på en match utan att slå in rutor och skallar? Hur mycket ska sportevenmang få kosta? När passeras rimligheternas gräns? Rätt snart, om ni undrar vad jag tycker.

Äntligen åker idioterna dit!

Liksom så många andra finns det en vanligt förekommande omständighet som får mig att genomgå en mildare och ganska tillfällig, personlighetsförändring. Nämligen när jag är ute och kör bil och påträffar trafikidioter. Jag har också flera gånger suttit som passagerare medan arbetskamrater och vänner kör och med fasa(!) bevittnat hur de glatt drar upp mobilen och sms:ar.

En väninna provkörde en bil och ville se hur fort den kunde gå... Väl uppe en bit över 170 km/h kom hon på att hon med mobilen skulle ta ett kort av hastighetsmätaren. (Du vet vem du är om du läser det här...)

Men, se upp nu kamrater! Nu kommer en ny lag som gör att om man orsakar en trafikolycka medan man just sms:ar eller sminkar sig eller gräver i sin väska, medan man kör, kan man dömas till upp till fem års fängelse. Inte en dag för sent!