Helt nyligen bjöds mina morföräldrar in att delta i en forskningsstudie om hur medboendrätten fungerar på särskilda boenden. Mina morföräldrar bor på ett särskilt boende som drivs av ett av de stora privata vårdföretagen i Sverige. En av anledningarna till att just de tillfrågades är att de är det enda paret på boendet där den ena flyttat med som medboende.
Jag minns när man diskuterade förslaget om medboende. Självklart skulle man få bo tillsammans även på ålderns höst. Man ska inte behöva tvingas bo isär bara för att en person har ett stort vårdbehov. Det låter toppen. Humant och generöst till och med. Men det är inte så enkelt som det låter. Det råder idag ett stort tryck på särskilda boenden. De flesta kommuner har färre platser än vad som efterfrågas och det är särskilt stor efterfrågan på platser för personer med demenssjukdormar. Kort sagt måste man vara rätt illa däran för att få plats på ett särskilt boende. Det räcker inte med att vara lite skröplig och inte riktigt klara av vardagen på egen hand. Det måste föreligga ett ganska stort vårdbehov. Det är mot den bakgrunden man måste beakta situationen för medboende personer som flyttar in på boendena. Helt plötsligt befinner du dig på ett hem där i princip alla andra har allvarliga funktionsnedsättningar. Det kan till och med vara så att du är den enda som inte är dement. Hur påverkar det dig?
Förmodligen är du inte en kärnfrisk 50-åring som fortfarande är mitt uppe i ett hektiskt arbetsliv utan lite äldre och kanske har du också vårdbehov. Inte så stora att de berättigar dig till en egen plats på särskilt boende men nog så stort att du inte har möjlighet att på egen hand komma och gå som du vill och delta i aktiviteter utanför boendet utan assistans. Du är du mer eller mindre fången på boendet tillsammans med en massa sjuklingar. Kanske är din partner drabbad av demens och försvinner länger och längre bort från sitt forna jag och de andra på boendet är så pass dementa att de inte går att ha en normal social samvaro tillsammans med dem. Har man tänkt på det när man erbjuder medboendeplatser, undrar jag. Det är inte helt enkelt att lösa. Man behöver inte fundera särskilt länge för att förstå att lösningarna kostar pengar i en sektor som redan har större behov är resurser och där de mest behövande helt riktigt prioriteras mest. Men till slut måste man fråga sig om det verkligen är en god idé att erbjuda medboendeplatser. I den bästa av världar är inte alla på boendena jätteskröpliga och det finns möjlighet till social och intellektuell stimulans även för ganska friska och icke dementa personer samtidigt som du får fortsätta bo tillsammans med din livspartner och då är svaret såklart ja. I sämsta fall måste du välja mellan att bo utan din partner eller bo på ett ställe där du är den enda som kan knyta dina skor och skriva hela din adress själv. Jag är glad att jag inte behöver göra det valet just nu i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
