jobba jobba

Idag har jag varit på jobbet för första gången sedan lucia 2006.
Ja, inte samma jobb då, förstås. Ett annat jobb, som min fyraårig systerdotter korrekt skulle ha uttryckt det.
Jag har ofta läst om och även talat om, vikten av att ha ett jobb. Jag har lyssnat på politiska ledare från både höger och vänster som har talat om skillnaden mellan att vara arbetslös och att ha ett arbete att gå till. Självklart är det lätt att förstå att det är stor skillnad men att verkligen förstå vad som menas är nog inte fullt möjligt om man inte varit där själv.

Jag bor i Stockholm. När man träffar någon finns det två obligatoriska frågor man ställer till varandra. Var bor du? och Vag gör du?
På A svarar vi Nacka och på B vet vi inte. [referens till tv-programmet "Vi i femman"]
I den här stan är man ganska mycket var man bor och vad man gör. Kanske mest vad man gör. Om man då gör 'ingenting' så... ja, ni förstår.

I början av sin arbetslöshet är man inte så nedslagen. Man tänker att det här är högst övergående och snart sitter man där på en kontorsstol så det är lika bra att njuta av ledigheten.
Sen går tiden. Varför har man inte fått napp?
Sen går det ännu mer tid och fortfarande ingenting. Nu börjar stressen komma krypande. Det börjar kännas påfrestande när folk man inte träffar så ofta frågar om man fått något jobb än.
Av intresse, vänlighet, artighet eller slentrian frågar faktiskt de flesta man känner om man hittat något jobb än. De menar oftast bara väl och upplever inte att de frågar särskilt ofta men om alla man pratar med frågar vid varje tillfälle man hörs av, måste man svara väldigt ofta att man inte ännu lyckats få något jobb. Till slut blir det också väldigt påfresande.
Det blir allt lättare att tvivla på sin egen förmåga. Det blir allt lättare att undvika folk snarare än att återigen behöva redovisa sina misslyckanden på arbetsmarknaden.
Säger man någonting tillräckligt ofta är det till slut välidgit svårt att hålla distansen till det. Rätt som det är sitter man där och tror inte att man någonsin igen kommer att få ett arbete.

Samtidigt tickar a-kassedagarna iväg. Tick tock. Tick tock. Erstättningsnivån sjunker från 80% till 70%. Tick tock.
Det kommer brev från a-kassan. Du har nu 60 dagar kvar. Snart är du utförsäkrad. Tick tock.
Sen slår man på tvn. Där står landets ledare och talar om att det måste löna sig mer att arbeta jämfört med att inte arbeta. Därför måste man få mindre pengar när man inte arbetar. Det måste bli tuffare att vara arbetslös så att man motiveras mera att ta ett jobb. Trycket på arbetslösa att söka jobb utanför hemorten är bra. Omständigheter som familj och bostad ska man inte ta någon hänsyn till. Jobbar man ska man få större jobbavdrag. Jättebra.
Har du inget jobb ska du mest få avdrag av den andra sorten. Att tänka sig en plötslig tandläkarräkning är en skräckupplevelse och solsemester är en avlägsen dröm.

Sen får man ett jobb. Helt plötsligt kan man räta lite mer på sig. Man fasar inte längre för "Jasså Nacka. Vad jobbar du med då?"
Pengarna kommer in på kontot en gång i månaden. Helt plötsligt är det som det ska vara.

Idag gick jag till jobbet för första gången sedan lucia 2006.